Självmord är vanligare än att folk dör i trafiken. Det finns fortfarande tabun, skuld och skam runt att ta sitt liv. Och okunskap. Idag var jag på ett seminarium som hade rubriken "Ska man använda ordet självmord i en tidningsrubrik?" Det arrangerades av min favoritorganisation Mind. I panelen satt tidningsfolk och representanter för det som moderatorn kallade "självmordsmaffian", de som ständigt arbetar med att lyfta de här frågorna. Kanske blev jag lite förvånad när en av dem, Gunilla Wahlén som representerade SPES, (en förening för anhöriga till personer som tagit sitt liv), pläderade starkt för mer skriverier i media.
–Tystnaden är svårast, förklarade hon. Det är den som gör självmord och psykisk ohälsa skamfyllt. Hon jämförde med HBTQ och menade att öppenhet är enda rätta vägen.
Samtidigt är media rädda för att om de skriver om självmord ger det impulser till andra att följa efter. Och metoder, hur folk gör, ska man INTE skriva om, det var nog alla överens om.
Så, artiklar som beskriver sammanhang och orsaker bakom självmord utan att glorifiera - det ville alla ha.
Jag tycker inte det här är någon enkel diskussion. För mig är det lätt att självcensuren slår till, risken att uppfattas som spekulativ finns alltid där. I sådana här fall vill man gärna ha en redaktion i ryggen, att diskutera med och stöta och blöta en text.
Jag har skrivit kort om seminariet här också.
På bilden ser du Carl von Essen, han är generalsekreterare för Mind, och var dagens moderator.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera här