Tusen tankar om träd

I somras skrev jag i ren desperation en liten berättelse om min mamma och en lind som hon planterat och som hennes radhusföreningsstyrelse ville såga ner. Det var samtidigt som Vi-skogen ville ha bidrag till sin antologi Tusen tankar om träd. Idag fick jag veta att min berättelse kommer med i boken. Eftersom den är en slags kärleksförklaring till min mamma känns det extra roligt. Trädet på bilden är en jättegammal ek i Norra Kvill utanför Eksjö. Den var mamma, Roffe barnen och jag och tittade på 2009.

Såhär låter berättelsen:

Ella och linden

Ella, 87 bakar skorpor i sitt kök. Med jämna mellanrum kikar hon ut på linden hon planterat bakom sitt radhus. Den har växt sig över taken och nyss satt där 23 sidensvansar. Ella räknade noga och skrev upp siffran i den vackra fågeldagboken hon fick av barnbarnen i julklapp.

- Vad skulle jag göra om jag inte hade linden, säger Ella tyst, mest för sig själv.

Vad hon inte vet är att radhusföreningen vill, och kommer att, såga ner linden. De har bett mig prata med henne. De har försökt att prata med henne tidigare om att trädet är för stort. Hon är min älskade mamma och de har vänt sig till mig för att de vet att hon blir galen när de berättar för henne. Hon har gått med på att beskära det. Grannar har kommit och ringt på när Ella inte varit snabb nog med att räfsa upp löven. Ella har bott i sitt hus i snart 50 år, men det hjälper inte. För ett och ett halvt år sedan fick Ella nya grannar. De vill ha sol på sin tomt. Styrelsen bestämmer. Trädet ska ner.

Ella är uppväxt i Stockholms skärgård. Så nära skog och vatten du kan komma. Att känna doften av lindblommorna är för henne att minnas barndomen. Att höra insekterna surra är att veta att kretsloppet fungerar. Ella har arbetat hela sitt liv som lärare, bland annat i biologi. Hon vet hur viktiga bina är.Vad jag vet, som radhusföreningens styrelse inte vet, är att min mamma Ella riskerar att dö av sorg den dag de tar ner linden. Men trädet har blivit för stort. Natur som inte är tuktad skrämmer.

 Anna Fredriksson

Ordens makt är stor. När styrelsen fick läsa det här ändrade de sig. Linden står kvar, mycket hårt beskuren, men fåglarna kan fortfarande slå sig ner i den.  

Självhjälpsgrupper bot mot skuld och skam

Äggklockan och talstenen är viktiga för strukturen i självhjälpsgrupperna på Kvinnojouren Alla Kvinnors Hus i Karlstad. Jag blev både nedslagen och upplyft av mitt besök där. Nedslagen för att vi inte får stopp på mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Upplyft av att det finns så många ideella krafter som jobbar för att stötta de här kvinnorna. Och att de har metoder som kändes genuina och bra.
För att delta i en självhjälpsgrupp måste kvinnan ha lämnat den destruktiva relationen och det bör ha gått en tid, kanske har hon fått andra åtgärder som stödsamtal. Varje självhjälpsgrupp träffas en gång i veckan, tre timmar varje gång i sex månader. Max fem kvinnor i en grupp. Strukturerade rundor utifrån ämnen som kvinnorna väljer tillsammans. Målet? Att kvinnorna ska få träffa andra med liknande erfarenheter med den speciella förståelse och trygghet det innebär. Att det efter ett tag leder till att känslor av skuld och skam försvinner. Detta krävs för att kvinnan sedan ska kunna arbeta vidare med hur hon själv mår. Hjälp att få tillbaka ett liv värt att leva helt enkelt!
Läs mer i nästa nummer av Kvinnotryck,

Saltvatten blir dricksvatten på Utö

Jag älskar att ha semester på Utö. Det är avkopplande samtidigt som det finns så mycket fint och intressant här. Alltid hittar jag något som jag också vill skriva om när jag börjar jobba igen. Det har blivit i alla fall tre artiklar under de senaste åren, alla i Magasin Skärgård. I sommarnumret som är aktuellt nu har jag skrivit om Frode, 16 år och redan veteran på Utö Bakgård. Till höstens nummer är det tänkt att jag ska intervjua Lena Nyberg, vd för Skärgårdsstiftelsen. Om jag hittar någon intresserad tidning skulle det också vara roligt att få skriva om hur Utö vattenverk gör saltvatten till dricksvatten. Nu under högsäsong tas en mängd motsvarande 173 000 mjölkpaket saltvatten under ett dygn  från fjärden Mysingen. Vattnet går genom tre filter och ett membran och fem timmar senare kommer det ut i Gruvbyns kranar. Vid ett studiebesök idag lärde jag mig också att bakpulver tillsätts för att ge vattnet en god smak.

 Hans Walter och Tomas af Petersen har jobbat ihop på Utö vattenverk i 25 år. Tomas af Petersen så länge som 38 år för Skärgårdsstiftelsen. 

 Bakpulvret.

Gruvorna är reservvattentäkt och härifrån tas en del av dricksvattnet.