Evangelium enligt den fria rörligheten

Det hände sig vid den tiden att det utgick ett påbud om att alla måste köpa julklappar på det att inte tillväxten skulle stagnera. Några i den Europeiska gemenskapen hade inga pengar, men som tur var hade de sin fria rörlighet och for för att söka sin lycka någon annanstans. Josef från Rumänien, och hans trolovade Maria, som var havande, sökte sig därför till Stockholm, en kommun med rykte att vara rik, och levde där genom att samla andras tomburkar och tigga pengar. När natten kom då Maria skulle föda fanns det inte rum för dem på Stadsmissionens enda härbärge för EU-migranter, ”Vinternatt”. Förlossningsavdelningar var sedan länge överfulla och otrygga inrättningar. Så de slog upp sitt torftiga tält i närheten av det som kallades Heron City, ett köptempel. Alla ljus som glittrade, alla människor som skyndade förbi, här mitt i allt det rika och lovande, skulle deras barn födas.

I tältet intill bodde Kaspar, Melchior och Balthazar, tre utvisade män i väntan på avvisning. Men några herdar fanns inte, för de hade alla lagt ned sina gårdar och blivit upplevelseentreprenörer.  Och någon ängel sjöng inte, men skvalmusiken strömmade ur köptemplet.

Maria födde sitt barn, som var vackert och rosigt med kinder lika runda som Gustav Fridolins och hon lindade honom och lade honom i en kundvagn. Och precis då gick strömmen i hela Storstockholm, ett komplicerat ledningsfel som Fortum inte hade förutsett och bara de tre utvisade männens eld brann och folket övergav shoppingtemplen och samlades runt elden och Instagrammade fantastiska bilder. Och se, det var den allra första julnatten. Två nätter senare fick Josef och Maria en bussbiljett tillbaka till Rumänien av Socialjouren. Men länge, länge talade människor med varandra om det stora som hänt.

Maria Korpskog och Anna Fredriksson
Publicerat i Dagens Samhälle/Offside 13-12-18
Den 30:e Offside-sidan vi gjort i år. Nu tar vi två veckors ledigt. God Jul allihopa!

Och så bygger vi på med lite skryt 20140204, för den som ev läser ända hit ner. 
Idag var Offside på ledarsidan! På Gotland:) 

Socialjouren - samhällets sista utpost

När jag hade fått vara med en kväll och natt på socialjouren Nordväst var jag helt tagen. Det är lätt att bli det när man kommer i närkontakt med socialarbetarjobbet. Man kan jämföra socialjouren med sjukhusets akutmottagning. Här kan vad som helst hända. Socialjouren jobbar i samhällets utmarker där missbruk, psykisk sjukdom, fattigdom, våld, hemlöshet, ångest och ensamhet finns. I ett litet kontorsrum med en röd soffa och tre skrivbord jobbar Eva Lenestad, Malin Ecker och Anette Bäckström. De svarar alltid i telefon. De har alltid tid att lyssna. Och bemöter med kompetens, lugn och empati. Besluten om vad som ska göras fattar de här och nu. Men det som inte är absolut akut får vänta till ordinarie kontorstid. Vad som hände just den här kvällen? En flicka rymde från sitt familjehem, en alkoholiserad man skrev ut sig själv från vård mot läkarens rekommendation, en funktionshindrad kvinna skickades från sjukhus till ett hem i total misär, en ung flicka fruktade för sitt liv på grund av hedersvåld, hon kördes till skyddat boende och föräldrarna häktades. Och mycket mer. Artikeln finns i nya numret av tidningen SocialPolitik.

Malin, Eva och Anette.

Med orden som terapi

De senaste två somrarna har jag haft ett trädgårdsmingel med folk som kunnat komma ifrån på dagtid. "Lilla Almedalen" kallar jag det på skämt. För att det skulle bli mera likt Almedalen erbjöd jag i år de som ville att prata fem minuter om något som de ansåg angeläget. Fyra personer nappade. En av dem var Agneta Werner.

Agneta pratade i fem minuter om vad det kan innebära att ha psykisk ohälsa. Hon har själv 20 års erfarenhet. Det tog inte många minuter innan jag grät. För Agneta är fruktansvärt bra som berättare och föreläsare. Boka henne!

Jag lärde känna henne när hon gick vår allra första skrivarkurs inom Social Aktion. Sedan har hon själv hållit i skrivarkurs och är aktiv inom projektet. Planen är att hon ska hålla i en berättarkurs våren 2014. Det är hon som visat mig hur Fountain House funkar och hon har lärt mig en skrivövning som är väldigt bra för kreativiteten. Sedan en vecka vårdas hon på slutenavdelning för att hon har väldig ångest och vill skada sig själv. Om det skriver hon insiktsfullt i sin blogg. Igår var jag och en kompis och hälsade på henne. Det var långt ifrån första gången jag besökte en låst psykavdelning. Men det är aldrig trevligt. Och efteråt var jag tvungen att skriva av mig så jag gästbloggade hos Agneta. För det här med tvångsbältning har jag mycket mycket svårt för.