Evangelium enligt den fria rörligheten

Det hände sig vid den tiden att det utgick ett påbud om att alla måste köpa julklappar på det att inte tillväxten skulle stagnera. Några i den Europeiska gemenskapen hade inga pengar, men som tur var hade de sin fria rörlighet och for för att söka sin lycka någon annanstans. Josef från Rumänien, och hans trolovade Maria, som var havande, sökte sig därför till Stockholm, en kommun med rykte att vara rik, och levde där genom att samla andras tomburkar och tigga pengar. När natten kom då Maria skulle föda fanns det inte rum för dem på Stadsmissionens enda härbärge för EU-migranter, ”Vinternatt”. Förlossningsavdelningar var sedan länge överfulla och otrygga inrättningar. Så de slog upp sitt torftiga tält i närheten av det som kallades Heron City, ett köptempel. Alla ljus som glittrade, alla människor som skyndade förbi, här mitt i allt det rika och lovande, skulle deras barn födas.

I tältet intill bodde Kaspar, Melchior och Balthazar, tre utvisade män i väntan på avvisning. Men några herdar fanns inte, för de hade alla lagt ned sina gårdar och blivit upplevelseentreprenörer.  Och någon ängel sjöng inte, men skvalmusiken strömmade ur köptemplet.

Maria födde sitt barn, som var vackert och rosigt med kinder lika runda som Gustav Fridolins och hon lindade honom och lade honom i en kundvagn. Och precis då gick strömmen i hela Storstockholm, ett komplicerat ledningsfel som Fortum inte hade förutsett och bara de tre utvisade männens eld brann och folket övergav shoppingtemplen och samlades runt elden och Instagrammade fantastiska bilder. Och se, det var den allra första julnatten. Två nätter senare fick Josef och Maria en bussbiljett tillbaka till Rumänien av Socialjouren. Men länge, länge talade människor med varandra om det stora som hänt.

Maria Korpskog och Anna Fredriksson
Publicerat i Dagens Samhälle/Offside 13-12-18
Den 30:e Offside-sidan vi gjort i år. Nu tar vi två veckors ledigt. God Jul allihopa!

Och så bygger vi på med lite skryt 20140204, för den som ev läser ända hit ner. 
Idag var Offside på ledarsidan! På Gotland:) 

Socialjouren - samhällets sista utpost

När jag hade fått vara med en kväll och natt på socialjouren Nordväst var jag helt tagen. Det är lätt att bli det när man kommer i närkontakt med socialarbetarjobbet. Man kan jämföra socialjouren med sjukhusets akutmottagning. Här kan vad som helst hända. Socialjouren jobbar i samhällets utmarker där missbruk, psykisk sjukdom, fattigdom, våld, hemlöshet, ångest och ensamhet finns. I ett litet kontorsrum med en röd soffa och tre skrivbord jobbar Eva Lenestad, Malin Ecker och Anette Bäckström. De svarar alltid i telefon. De har alltid tid att lyssna. Och bemöter med kompetens, lugn och empati. Besluten om vad som ska göras fattar de här och nu. Men det som inte är absolut akut får vänta till ordinarie kontorstid. Vad som hände just den här kvällen? En flicka rymde från sitt familjehem, en alkoholiserad man skrev ut sig själv från vård mot läkarens rekommendation, en funktionshindrad kvinna skickades från sjukhus till ett hem i total misär, en ung flicka fruktade för sitt liv på grund av hedersvåld, hon kördes till skyddat boende och föräldrarna häktades. Och mycket mer. Artikeln finns i nya numret av tidningen SocialPolitik.

Malin, Eva och Anette.

Med orden som terapi

De senaste två somrarna har jag haft ett trädgårdsmingel med folk som kunnat komma ifrån på dagtid. "Lilla Almedalen" kallar jag det på skämt. För att det skulle bli mera likt Almedalen erbjöd jag i år de som ville att prata fem minuter om något som de ansåg angeläget. Fyra personer nappade. En av dem var Agneta Werner.

Agneta pratade i fem minuter om vad det kan innebära att ha psykisk ohälsa. Hon har själv 20 års erfarenhet. Det tog inte många minuter innan jag grät. För Agneta är fruktansvärt bra som berättare och föreläsare. Boka henne!

Jag lärde känna henne när hon gick vår allra första skrivarkurs inom Social Aktion. Sedan har hon själv hållit i skrivarkurs och är aktiv inom projektet. Planen är att hon ska hålla i en berättarkurs våren 2014. Det är hon som visat mig hur Fountain House funkar och hon har lärt mig en skrivövning som är väldigt bra för kreativiteten. Sedan en vecka vårdas hon på slutenavdelning för att hon har väldig ångest och vill skada sig själv. Om det skriver hon insiktsfullt i sin blogg. Igår var jag och en kompis och hälsade på henne. Det var långt ifrån första gången jag besökte en låst psykavdelning. Men det är aldrig trevligt. Och efteråt var jag tvungen att skriva av mig så jag gästbloggade hos Agneta. För det här med tvångsbältning har jag mycket mycket svårt för.

Stipendium - ja!

Idag är jag SÅ glad. Jag har fått Fortes journaliststipendium på 40 000 kronor. Som du ser på bilden får jag det för att följa forskningen vid Linköpings universitet, Tema Barn: Vanvårdsutredningar i ett komparativt perspektiv - bidrag till samhällsvårdade barns internationella historia. Det betyder i klartext att jag får hänga med en fantastiskt duktig forskare, Johanna Sköld och lära mig av henne. Att hon är engagerad i det hon gör och också arbetar utåtriktat som med den här debattartikeln tycker jag känns extra bra. 

Jag har tänkt följa med henne på: 

- Svenska historikermötet, 8-10 maj på Stockholm universitet. Johanna Sköld medverkar vid två sessioner: Historikers roll vid nationella uppgörelser med det förflutna och Historisk rättvisa – normativa grunder och empiriska exempel.

 - European Social Science History Conference, 23-26 april, i Wien. Där medverkar Johanna Sköld på sessionen: Marginalized children, vulnerable histories: Methodlogical and ethical issues in the history of childhood.

- Nordiska historikermötet, 14-17 augusti, i Joensuu, Finland. Johanna Sköld medverkar på sessionen: Nya hem i Sverige- evakueringen av finska barn under andra världskriget. 

Det här är hemma - jag bor här nu

Så säger Anna (som egentligen heter något annat) om Vemyra. Vemyra utanför Sollefteå är ett boende för flickor mellan 13 och 20 år som har mycket, mycket trassel och en svår uppväxtmiljö bakom sig när de kommer hit. Här ska de försöka bygga upp en bättre självbild, bli av med självskadebeteende (som många, självklart inte alla, har), lägga av med droger och kriminalitet. Vemyra drívs av Statens Institutionsstyrelse och är en låst institution. Alla SiS-instutitioner har rätt att isolera den som riskerar att bli farlig för sig själv eller andra. En mycket vansklig befogenhet. Vemyra försöker att inte använda sig av den möjligheten. I årets sista nummer av Socionomen kan du läsa min intervju med Anna om hur det är att bo på Vemyra.
– Jag ska fixa bra rutiner och sysselsättning eftersom jag aldrig haft det. Jag ska bevisa att jag kan det, för då kan jag komma igen om det kraschar. Man är aldrig klar till 100 procent men jag måste visa att jag fixar mina mål innan jag kan flytta härifrån.

Skrivarkurs, JMK, Offside, Memento och så vidare

En frilansare ska aldrig klaga över för mycket jobb. Men när många jobb är planerade och regelbundet återkommande blir det inte så mycket med det där fria. Då blir jag ibland trött. Men det är väl så det ska vara nu i den effektivaste av alla månader- oktober. Varje vecka ska Offside-sidan göras i Dagens Samhälle. Underbart att få vara regelbundet rolig och politiken lider ingen brist på ämnen, så är det ju. Onsdag kväll är det skrivarkursdags på söder, ett samarbetsprojekt mellan Makalösa föräldrar och SocialAktion. Då kommer 10 skrivsugna deltagare och skriver krönikor och debattartiklar så pennorna glöder. Ja vi har inga datorer och det är rätt skönt. I veckan som gick var det dags för terminens besök på JMK. Vi pratade socialjournalistik, och den här gången  blev jag glad - studenterna hade idéer! Men nu måste snart mitt redaktörsarbete med Memento ta fart. Ett reportageblock kommer att handla om "äldre och sorg". Alla de här grejjerna gör jag ihop med Maria Korpskog. Vårt samarbete blir visst mer och mer omfattande. Men nu över helgen har jag tagit ledigt och hälsar på min son Alexander  i Härnösand. Bilden är på honom utanför hans praktikplats Länsstyrelsen. Imorgon har han lovat ta med mig till naturreservatet Smitingen. På cykel. Yippiee!

Anna F möter Anna F

Det här är Anna Fredriksson. Min namne, tillika romanförfattare och manusförfattare för film och tv, bland annat har hon under en period varit huvudförfattare till klassikern Rederiet.

Ändå sedan hon kom med sin första bok Sommarhuset, har jag velat träffa henne. Då hörde folk av sig och gratulerade mig till min första roman! I somras kom hennes tredje roman, Augustiresan. En riktig rysare om Jenny som blir HR-chef och sedan mobbad av sina f d arbetskamrater. När läste du en bok om vuxenmobbning på jobbet senast? Nej, tänkte just det. Boken berörde mig och jag ville gärna skriva om den. Tänk att jag jobbat som personalsekreterare också. Och som chef. Det känns så länge sedan nu. Men det var roliga och viktiga jobb då. Nu blir det i alla fall ett författarporträtt av Anna i Chefen i fokus. Vi var rörande överens om att livet som frilans och att få vara sin egen chef är fantastiskt.

Jag hade tagit med mig mina egna böcker för att visa Anna. Tänkte att hon kanske ville ha nån, att hon kunde få välja en. Eftersom hon har sommarhus på Österlen ville hon gärna ha Cykelpromenader Öresund runt. Men hon ville också ha Ett annat hemma - om samhällets ansvar för placerade barn. Och då blev jag ju glad förstås. Den skulle kanske kunna passa som research för en kommande bok med tanke på hennes ämnesval och de karaktärer hon väljer. Man vet aldrig!

Spelet som ger högre kollektiv intelligens

Ikväll har vi spelat spel mina tre favoritgrabbar och jag. Och inte vilket spel som helst utan samarbetsspelet Cohero. Det går ut på att tillsammans lösa en massa problem på en öde ö, bygga en flotte och ta sig därifrån innan dricksvattnet tar slut. (Man klarar sig 40 dagar utan mat om man har vatten lärde jag mig.)Spelet har så många komponenter att ingen spelare ensam kan överblicka alla delar, allas bidrag till lösningar behövs. Det här är ett spel som så småningom kommer att finnas i handeln i en förenklad variant som sällskapsspel. Än så länge finns det för företag, grupper och skolor och då kräver det en introduktion. En sådan fick vi av en av spelets konstruktörer, psykologen Christofer Gradin Franzén. Vi fick också hjälp att efter att vi misslyckats med att ta oss levande från ön, reflektera över våra styrkor och svagheter som grupp.
Vi hade behövt mer konstruktiva konflikter för att hitta vassare lösningar, menade Christofer.
- Sammanfattningen efteråt var bäst. Nästa gång skulle vi klara det. Jag skulle gärna spela det här med mina kompisar, tyckte Teodor 18 år.

Helt klart tyckte vi alla fyra att det var både roliga och lärorika timmar. Teodor kommer att recensera spelet i Skolfamiljen och jag hoppas att jag kan skriva om det i någon av lärartidningarna när jag fått vara med och se hur lärare på Vittra gymnasium lär sig att bli processledare för att sedan använda spelet med eleverna.   

Psykologerna Christofer Gradin Franzén och Petter Eriksson
med Teodor hemma i vårt kök. 

Internationell dag för att förebygga självmord

Självmord är vanligare än att folk dör i trafiken. Det finns fortfarande tabun, skuld och skam runt att ta sitt liv. Och okunskap. Idag var jag på ett seminarium som hade rubriken "Ska man använda ordet självmord i en tidningsrubrik?" Det arrangerades av min favoritorganisation Mind. I panelen satt tidningsfolk och representanter för det som moderatorn kallade "självmordsmaffian", de som ständigt arbetar med att lyfta de här frågorna. Kanske blev jag lite förvånad när en av dem, Gunilla Wahlén som representerade SPES, (en förening för anhöriga till personer som tagit sitt liv), pläderade starkt för mer skriverier i media.

–Tystnaden är svårast, förklarade hon. Det är den som gör självmord och psykisk ohälsa skamfyllt. Hon jämförde med HBTQ och menade att öppenhet är enda rätta vägen.

Samtidigt är media rädda för att om de skriver om självmord ger det  impulser till andra att följa efter. Och metoder, hur folk gör, ska man INTE skriva om, det var nog alla överens om.

Så, artiklar som beskriver sammanhang och orsaker bakom självmord utan att glorifiera - det ville alla ha.

Jag tycker inte det här är någon enkel diskussion. För mig är det lätt att självcensuren slår till, risken att uppfattas som spekulativ finns alltid där. I sådana här fall vill man gärna ha en redaktion i ryggen, att diskutera med och stöta och blöta en text.

Jag har skrivit kort om seminariet här också.

På bilden ser du Carl von Essen, han är generalsekreterare för Mind, och var dagens moderator.

Tusen tankar om träd

I somras skrev jag i ren desperation en liten berättelse om min mamma och en lind som hon planterat och som hennes radhusföreningsstyrelse ville såga ner. Det var samtidigt som Vi-skogen ville ha bidrag till sin antologi Tusen tankar om träd. Idag fick jag veta att min berättelse kommer med i boken. Eftersom den är en slags kärleksförklaring till min mamma känns det extra roligt. Trädet på bilden är en jättegammal ek i Norra Kvill utanför Eksjö. Den var mamma, Roffe barnen och jag och tittade på 2009.

Såhär låter berättelsen:

Ella och linden

Ella, 87 bakar skorpor i sitt kök. Med jämna mellanrum kikar hon ut på linden hon planterat bakom sitt radhus. Den har växt sig över taken och nyss satt där 23 sidensvansar. Ella räknade noga och skrev upp siffran i den vackra fågeldagboken hon fick av barnbarnen i julklapp.

- Vad skulle jag göra om jag inte hade linden, säger Ella tyst, mest för sig själv.

Vad hon inte vet är att radhusföreningen vill, och kommer att, såga ner linden. De har bett mig prata med henne. De har försökt att prata med henne tidigare om att trädet är för stort. Hon är min älskade mamma och de har vänt sig till mig för att de vet att hon blir galen när de berättar för henne. Hon har gått med på att beskära det. Grannar har kommit och ringt på när Ella inte varit snabb nog med att räfsa upp löven. Ella har bott i sitt hus i snart 50 år, men det hjälper inte. För ett och ett halvt år sedan fick Ella nya grannar. De vill ha sol på sin tomt. Styrelsen bestämmer. Trädet ska ner.

Ella är uppväxt i Stockholms skärgård. Så nära skog och vatten du kan komma. Att känna doften av lindblommorna är för henne att minnas barndomen. Att höra insekterna surra är att veta att kretsloppet fungerar. Ella har arbetat hela sitt liv som lärare, bland annat i biologi. Hon vet hur viktiga bina är.Vad jag vet, som radhusföreningens styrelse inte vet, är att min mamma Ella riskerar att dö av sorg den dag de tar ner linden. Men trädet har blivit för stort. Natur som inte är tuktad skrämmer.

 Anna Fredriksson

Ordens makt är stor. När styrelsen fick läsa det här ändrade de sig. Linden står kvar, mycket hårt beskuren, men fåglarna kan fortfarande slå sig ner i den.  

Självhjälpsgrupper bot mot skuld och skam

Äggklockan och talstenen är viktiga för strukturen i självhjälpsgrupperna på Kvinnojouren Alla Kvinnors Hus i Karlstad. Jag blev både nedslagen och upplyft av mitt besök där. Nedslagen för att vi inte får stopp på mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Upplyft av att det finns så många ideella krafter som jobbar för att stötta de här kvinnorna. Och att de har metoder som kändes genuina och bra.
För att delta i en självhjälpsgrupp måste kvinnan ha lämnat den destruktiva relationen och det bör ha gått en tid, kanske har hon fått andra åtgärder som stödsamtal. Varje självhjälpsgrupp träffas en gång i veckan, tre timmar varje gång i sex månader. Max fem kvinnor i en grupp. Strukturerade rundor utifrån ämnen som kvinnorna väljer tillsammans. Målet? Att kvinnorna ska få träffa andra med liknande erfarenheter med den speciella förståelse och trygghet det innebär. Att det efter ett tag leder till att känslor av skuld och skam försvinner. Detta krävs för att kvinnan sedan ska kunna arbeta vidare med hur hon själv mår. Hjälp att få tillbaka ett liv värt att leva helt enkelt!
Läs mer i nästa nummer av Kvinnotryck,

Saltvatten blir dricksvatten på Utö

Jag älskar att ha semester på Utö. Det är avkopplande samtidigt som det finns så mycket fint och intressant här. Alltid hittar jag något som jag också vill skriva om när jag börjar jobba igen. Det har blivit i alla fall tre artiklar under de senaste åren, alla i Magasin Skärgård. I sommarnumret som är aktuellt nu har jag skrivit om Frode, 16 år och redan veteran på Utö Bakgård. Till höstens nummer är det tänkt att jag ska intervjua Lena Nyberg, vd för Skärgårdsstiftelsen. Om jag hittar någon intresserad tidning skulle det också vara roligt att få skriva om hur Utö vattenverk gör saltvatten till dricksvatten. Nu under högsäsong tas en mängd motsvarande 173 000 mjölkpaket saltvatten under ett dygn  från fjärden Mysingen. Vattnet går genom tre filter och ett membran och fem timmar senare kommer det ut i Gruvbyns kranar. Vid ett studiebesök idag lärde jag mig också att bakpulver tillsätts för att ge vattnet en god smak.

 Hans Walter och Tomas af Petersen har jobbat ihop på Utö vattenverk i 25 år. Tomas af Petersen så länge som 38 år för Skärgårdsstiftelsen. 

 Bakpulvret.

Gruvorna är reservvattentäkt och härifrån tas en del av dricksvattnet.

Ta ansvar för placerade barn

När jag läser Sveriges Kommuner och Landstings (SKL:s) debattartikel Debatten om de placerade barnen måste nyanseras, blir jag bedrövad. Det oroar mig att SKL ser behov av att försvara sig. Det är inte det som behövs. Det som behövs är att ansvariga erkänner de misstag som gjorts tillbaka i tiden, inser att misstag fortfarande görs och samtidigt inför framtiden förmedlar hopp, kunskap och en äkta vilja att göra precis allt som står i deras makt för de barn som har ett extra svårt utgångsläge och där samhället ikläder sig rollen som förälder.

För några år sedan bestämde vi oss för att göra en bok, min journalistkollega och vän, Anna Kakuli och jag. Vi hade båda skrivit många artiklar om de mörka sidorna i den sociala barnavården. Vi hade också skildrat goda exempel på verksamheter som fungerar. Kerstin Wigzell hade nyligen kommit med sin Barnskyddsutredning, flera uppmärksammade fall av vanvård var aktuella, Vanvårdsutredningen kom med sin första delrapport. Vi anade vilken debatt slutrapporten skulle leda till. Vi kände att det vi skrev om var oerhört tungt. Samtidigt tror vi i grunden på kommuner och alla som jobbar där, både politiker och tjänstemän. Framförallt önskar vi att alla barn ska få en bra uppväxt. Vi ville förmedla hopp till alla som gör sitt allra bästa för de här barnen. Men också kunskap. Vi ville att det bästa av aktuell forskning och praktik skulle komma så många placerade barn som möjligt till godo genom vår bok. Vi ville berätta hur viktig varje länk i kedjan är. Om en länk brister måste de andra fungera, då undviker vi att det går riktigt illa. Det som drev oss var hoppet om förbättring. Men inte en sekund tillät vi oss att glömma vanvården och bristerna, det var hela tiden fonden. Så länge barn fortsätter att fara illa när samhället tagit över föräldraansvaret kan ingen luta sig tillbaka och säga att vi gör det bästa vi kan.
Boken heter Ett annat hemma- om samhällets ansvar för placerade barn, (Gothia 2011). Den tar upp:

• den sociala barnavårdens historia och framtid
• rekrytering av familjehem
• utbildning och stöttning av familjehem
• hur oerhört viktig skolan är som skyddsfaktor
• brister i hälsovård 
• vad placerade barn själva berättat efter avslutad placering
• hur man kan bli bättre på att lyssna på dem det handlar om
• den svåra relationen mellan familjehemmet och de biologiska föräldrarna
• svårigheterna att upphandla ungdomsvård 
• krishantering och 
• ansvaret mellan politiker och tjänstemän. 

                                                                                                     
Jag är vansinnigt stolt över den och över det arbete vi, och alla medverkande, la ner. Har den då blivit någon kioskvältare ute på socialförvaltningarna? Obligatorisk kurslitteratur på landets alla socionomutbildningar? Har Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) uppmärksammat kommunerna på den? Svaren på alla frågorna är nej. Men debatten pågår och det är bra. Kan vårt bidrag bli en pusselbit för någon någonstans är jag nöjd. För alla goda krafter behövs. Senast i våras kom en ny oroväckande rapport från Socialstyrelsen.

PS. Jag har en kollega/vän som är adopterad, Sofia French. När det blev debatt om den forskning som visade liknande överrisker  för adopterade barn, som de vi också ser för placerade barn, bestämde hon sig tillsammans med Astrid Trotzig för att nyansera bilden. Det blev antologin Hitta hem.Vuxna adopterade från Korea berättar.  (Wahlström och Widstrand 2003). Jag ser fram emot en liknande antologi  - skriven av de placerade barnen själva. Inte av SKL.

Djursholm, en oskriven lag om framgång

Även för dem som har problem under uppväxten i Djursholm går det ofta bra senare i livet. Det finns stöttande nätverk, mycket självförtroende, nästan en oskriven lag om framgång. Men sociala problem finns förstås också här i Sveriges rikaste område.

Alkoholmissbruk är det vanligaste problemet, säger Margareta Heimer, socialdirektör i Danderyd. Maria Korpskog har intervjuat henne i en artikel som vi skrivit tillsammans i Socionomen. Den kan du läsa här. I papperstidningen finns sedan också en fördjupande text just om missbruk och en om vårdnadskonflikter i Djursholm/Danderyd. Det kan bli hårda sådana när det finns mycket pengar att bråka om och en fin fasad rämnar.

En sak som är speciell i Danderyd är att gruppen adopterade är större än riksgenomsnittet, även om antalet adoptioner nu minskar dramatiskt i hela landet. Resursstarka föräldrar finns på plussidan men det är också en riskfaktor att växa upp i en högpresterande miljö.
– Det finns så starka förväntningar på att bi lyckad och duktig. Det kan vara tufft för ett barn som varit med om flera separationer, säger familjerättssekreteraren Nina Stenbom i min text.

Debutant i Almedalen

Nu har jag varit där. I Visby tillsammans med 12 000 politiker, journalister och påverkare. Det var intressant, lärorikt och roligt. Det gav också mersmak för Gotland som jag inte besökt på över 10 år. Jag hade glömt att det är så fantastiskt vackert. Nästa år blir det semester där!

Tiden från måndag till fredag gick oerhört snabbt. Jag har såklart varit på seminarier. Några av dem har jag skrivit kort om på SocialAktion. Andra mognar kanske till artikelidéer längre fram, ytterligare annat får ses som ren fortbildning. Det var svårt att bestämma om jag skulle gå på sånt som jag brukar gå på och som jag ofta skriver om eller om jag skulle ta chansen att gå på helt andra grejer. Det blev både och. Jag har lyssnat på partiledarnas tal. Först var jag väldigt besviken på retoriken, sen blev det bättre.Jag tyckte mycket om Idrottens dag med alla pröva-på aktiviteter. Visst har jag minglat, men ja, så speciellt var väl inte just det. Roligast var att stöta på gamla bekanta även om jag såklart också knöt några nya kontakter. Och något rosédrickande såg jag inte på dagtid. Jag är besviken över att jag inte lyckades få smaka den alkoholfria Almedalsdrinken, den fanns inte någonstans där jag frågade efter den.

Jag uppskattade aktionen att göra ett begravningståg och begrava den svenska vapenexporten på stranden. Jag njöt av cykelturen till Leva Kungslador och den goda vegetariska buffén där. Och avslutningskvällens cykeltur till Visby Strandby ackompanjerad av solnedgången i havet blev en fin avrundning.

Heidi ”Armbryterskan från Ensamheten” Andersson lär Felice 6 år hur man bryter arm.

Närmre Almedalsdrinken än såhär kom jag inte. Klicka på bilden så kan du läsa ingredienserna. Foto: Rolf Jönsson. Han tog förresten 30-talet såna här bilder på olika tröjbudskap. Dem skulle jag lägga som en bildspelsserie om jag hade den funktionen här...

Sommartider - cykeltider

Visst blir man sugen på att cykla nu? När vädret är så härligt och tempot sjunker en aning. 

Vi har börjat cykla igenom alla turerna i boken igen. Jag är fortfarande störtförtjust i allihop. Bläddra lite här. Och så längtar jag lite till Skåne. Och Danmark. 

Att lära sig cykla som vuxen

Friheten att kunna cykla till jobbet, till affären eller göra en mysig cykelutflykt med barnen. Hälsovinsten i att på ett enkelt sätt röra sig. Den som aldrig haft tillfälle att lära sig cykla missar allt det där. Cykelfrämjandet i Stockholm vill ge fler möjlighet att kunna cykla och ordnar därför cykelkurser för vuxna. Bra idé! Men det behövs såklart instruktörer. Därför gick jag på en instruktörsutbildning. Det var roligt och det skulle vara superkul att ha en kurs eller flera till exempel i Bredäng, Skärholmen eller Alby. Kanske kan det bli möjligt till våren? Men då måste det finns intresse hos stadsdelar och kommuner att samarbeta. Och instruktörer som vill ställa upp ideellt. I sommar startar kurser i Sundbyberg den 17/6, Järfälla  6/8, Solna 2/9 och Upplands-Väsby 17/9. Vet du nån som vill gå kurs eller vara funktionär? Tipsa dom att höra av sig till eva.lind-bath@cykelframjandet.se
På bilden visar Eva Lind-Båth instruktörskursdeltagarna May och Jacques hur man anpassar en cykel för en nybörjare. Den ska vara låg så att man får fötterna stadigt i marken. May har själv gått en cykelkurs för vuxna. Titta framåt så håller du balansen!

Läxor eller inte läxor?

Såhär i avslutningstider håller jag på med en artikel till skolstartsnumret av Skolfamiljen. Ja det måste bli så när det nu kommer ett långt sommarlov om jag ska hinna intervjua skolfolk. Texten ska handla om läxor. Vad är bra med läxor och vad är dåligt, vad säger forskningen? Och om man nu HAR läxor, vilket ju de allra flesta har hur gör man då hemma för att få det att fungera så smidigt och roligt som möjligt? Har du som förälder eller elev i grundskolan några tips du vill dela med dig av - mejla mig dina kontaktuppgifter på ordomening@hotmail.com.
Tjejerna på bilden går i Fria Maria Barnskola och där har man inte regelbundna läxor på lågstadiet. Mer om varför får du läsa när tidningen kommer. Men skolan uppmanar till läsning hemma och för Edith och Isabel är det inga problem. De gillar att läsa.

Lugnet tillbaka i Husby

Och nu hoppas vi att det är där för att stanna. De som känner mig vet att jag har stor respekt för det jobb alla olika anställda gör i både kommuner och landsting. Men jag kanske har mina favoriter ändå. Fältassistenterna. Inte bara för att jag råkar vara tillsammans med en f d fritidsledare och fältassistent (numera handläggare på Riksidrottsförbundet och proffs på att hitta bra cykelvägar på fritiden).
Nej det handlar om känslan fältarna har för "sina" ungdomar. Lugnet, närvaron, sättet att bygga relationer och skapa förtroende. Allt det där märks när de pratar om sitt jobb. Som föräldrar är vi många som känt en stor trygghet i att veta att fältarna finns där ute när våra tonåringar startar sin frigörelseprocess från oss och kommer i kontakt med både det ena och det andra.
Häromdan var jag i Husby och träffade Kajsa Sundell och Dennys Torrico. Det var då jag blev påmind om hur mycket jag gillar dem som bedriver socialt arbete ute på gator och torg. De gjorde mig glad när de förmedlade sin känsla för förorten och det positiva som finns där. Det blir en text i nästa Socionomen.

En stad där cyklar går före bilar

Visst hade jag hört om Amsterdam som världens främsta cykelstad. Men inte hade jag fattat fullt ut att man faktiskt kan planera en stad helt utifrån människors och cyklars behov. På riktigt. Inte någon gång under de tre hela dagar som jag nu cyklat i och utanför staden har jag känt mig störd eller trängd av bilar.

Det finns 75 kilometer kanaler i Amsterdam. 

Roffe är proffs på att planera bra turer så en dag åkte vi ut till vallarna mot havet. 

Nästa dag följde vi floden Amstel till mysiga byn Ouderkerk och ett superfint fik. 

Holland är ju känt för sina ostar så vi köpte några. 

Mera mat. På Van Gogh muséet.

Nu är jag väldigt taggad att skriva ett resereportage med fokus på cykel härifrån såklart. Vem vill ha det? 

Besök i begravningsbilsfabriken

En begravningsbil är en stor investering för en byrå och också en viktig symbol för verksamheten. Det tog inte lång tid för mig i den här branschen att inse att för många (män) är de här bilarna riktiga ögonstenar. Idag har jag fått se hur de byggs. Väldigt kort och förenklat kan man säga att man tar en VolvoV70, monterar ner stora delar av den. Kapar den och förlänger, sätter i nya dörrar, nytt glas och en mängd inredningsdetaljer, drar ny el och lackerar om den. Riktigt hantverk. Fyra månader tar det från beställning till leverans. Det här lärde jag mig på Nilsson special vehicle i Laholm.  Nilssons har 90 procent av den svenska begavningsbilsmarknaden och säljer också bilar till länder som Storbritannien, Belgien och Italien. Dessutom bygger de ambulanser, limousiner och diplomatbilar enligt samma princip. En väldigt mera ordentlig beskrivning av byggprocessen och fina bilder kommer i nästa nummer av Memento 7:e juni.

                                                  Oj! Vilket fint välkomnande. 

  Bertil Hagberg fotade.Hans specialité är flygfoto. 

   Sen fick jag skjuts till Göteborg i den splitternya demobegravningsbilen. Mjukt och skönt. Fick anstränga mig för att inte somna. 

Men innan jag lämnade Laholm hann jag med trevlig och god lunch med utsikt över Lagan, Teckningsmuséet och bokhandeln  Rena rama semestern. Idag och imorgon blir det jobb på Sveriges Begravningsbyråers Förbunds årskongress. 

Är det normalt att ha klimatångest?

Idag kom Modern Psykologi i min brevlåda. En tidning som jag själv gärna läser. Det gör det lite extra roligt att medverka tillsammans med Maria Korpskog med en artikel om klimatångest. Lite kan man säga att det är Marias klimatångest som ligger bakom artikelidén. Hon kan väldigt mycket i den här frågan och hon vet vilka som är auktoriteter bland psykologer och psykoterapeuter. Som psykoterapeuten Marta Cullberg Weston som engagerat sig i nätverket Klimataktion. Och Billy Larsson, psykolog, psykoterapeut och doktor i psykologi som fick sin första patient med svår klimatångest för några år sedan. Ett startskott för hans eget engagemang. Ett råd de ger till den som får ångest när planeten får feber är att organisera sig tillsammans med andra. Det har både Jonas Paulsson, som startade Köttfri måndag och Idah Magnusson aktiv i Föräldravrålet, gjort. "Krisen har gått i olika faser, men landat i ett jävlar anamma och gjort mig till en gladare person" säger hon. Det är Idah du ser på den här bilden. (Foto: Sofia Runarsdotter)

Envis som en gris

Att vara envis och dessutom tänka "jag gör det här minst lika bra som någon annan". Det är två bra egenskaper för en frilansare. Påhittighet skadar inte heller. Ibland får man lön för mödan först efter fyra år! Det hände mig idag på 1:a april att jag fick ett mejl från Scanpix där jag skulle godkänna ett fakturaunderlag. Jag höll faktiskt på att trilla av stolen när jag såg att Riksdagsförvaltningen köpt två bilder av EU-parlamentariker som jag tog i Strasbourg 2009.
Det var en fantastisk resa till mandatperiodens sista session. Den betalades av EU och bland andra var Camilla Kvartoft  (ni vet hon som pratar brott i teve med Leif GW) med och direktsände i radio. Jag hade så många bra idéer på jobb när jag kom hem. Och jag älskade staden. Jag tänkte att jag skulle kunna sälja någonting i alla fall, eftersom det var valrörelse och allt. Men det var tji. Den enda artikel jag sålde var till Intra och den hade vi gjort upp om innan jag åkte. Det kändes trist men sånt är livet. Jag hade tagit många porträttbilder av politiker och slängde iväg dom till Scanpix bildbank.Tänkte att någon tidning skulle behöva nytagna bilder. Men icke. Förrän fyra år senare alltså. Det var en rolig överraskning. De bilder som Riksdagförvaltningen köpt är den översta på Anna Ibrisagic (M) och den på Olle Schmidt (FP) och sälen. Det skulle vara roligt att veta vad dom ska ha dom till. Nån ny broschyr kanske. Eller webben.

Roligt med skrivarkurs

Jag blir lika förundrad varje gång vi startar en ny skrivarkurs. Tänk att det finns så många fantastiskt trevliga och kloka människor som vill skriva för att påverka och som har så mycket att berätta. Social Aktions skrivarcirklar riktar sig till socionomstudenter, yrkesverksamma socialarbetare och personer med egen erfarenhet och verksamma inom olika brukarorganisationer. På så sätt blir cirkeln inte bara ett sätt att komma igång med olika slags skrivande utan också en möjlighet att mötas och ta del av av varandras erfarenheter.Diskussionerna går höga och de två timmarna räcker knappt till. Det är berikande och inspirerande att få vara cirkelledare tillsammans med Anne Skånér.

Många av deltagarna har startat egna bloggar under kursens gång och idag hade vi fokus på bilder. Anders Löwdin, själv fotograf, var gästföreläsare och pratade form och teknik- hur bilden blir snygg och höjer bloggens läsvärde. Sedan diskuterade vi förstås upphovsrätt. Bilden på marsipankakan som jag bakat tog Gabriella Mattsson. Kycklingen och jag säger Glad Påsk!

Såhär glada är vi när vi jobbar. Foto Anders Löwdin.

Och här är hela gruppen, utom Peter som är i fjällen. Också Anders som fotat.

Vad har tiggarna för val?

Ingen kan längre undgå att se dem. Tiggarna finns vid varje T-baneuppgång. Varför är de här? Många är romer från Rumänien, många kan varken läsa eller skriva, deras dåliga utbildning gör att de bara kan få enklare jobb i jordbruket i Rumänien under sommaren.

–Vad har vi för val? Ska vi stjäla och råna, då är det bättre att komma hit och tigga, säger Stefan 18 år, rom  från södra Rumänien. Han har bara gått ett år i skolan och tigger på tunnelbanan från Hässelby in till stan tillsammans med sin två år yngre syster. Med sin morbror och en äldre bror bor de i en bil. De hoppas få ihop pengar till ett hus och en häst. De är barn i Europa. Just nu när vi träffar dem är de barn i Sverige. För mig är det omöjligt att inte beröras av deras fattigdom. Läs mer i kommande nummer av SocialQrage.
Ett jobb som inte hade gått att göra för mig och Maria Korpskog utan socionomen Cristina Bornea som själv är från Rumänien och tolkar åt oss.

PS. Den uppmärksamme ser att detta inlägg är skrivit INNAN DN hade sin jätteserie på samma tema. Det är urbra att DN gjort sina artiklar - de är välskrivna och enormt omfattande. Att vår artikel till SocialQrage var färdigskriven men inte tryckt innan DN:s publiceringar började bryr sig ju ingen annan än Maria, Cristina  och jag om. Men lite bitter får man tillåta sig att vara ibland över att vi inte jobbar med snabba "agensdsättande" medier.

PS.PS. Cristina Bornea som tolkade har också gått SocialAktions skrivarcirkel. Såhär skriver hon nu om vad tiggeriet gör med oss.

Politisk satir

Visst kan man kalla det här politisk satir? Politik med humor är det i alla fall. Och det tar typ en kvart att skriva sådana här texter för mig och Maria Korpskog. Nån av oss kommer på ett aktuellt ämne och sen plockar vi i vår  skattkista som är till bredden fylld med fakta om kommuner, kommunalråd och sådant som fram tills dess varit onödigt vetande. Vi får någon form av användning för alla våra kommunspaningar och vi har väldigt roligt. Förhoppningsvis tycker läsarna det är lite roligt också. Något av det vi skrivit om på sistone är: politikerskola för kvinnor, politikerskola i sociala medier, nya djur i kommunernas tjänst, skolavslutning i kf-salen, stora kungliga förskoleguiden och hemmatatuerare,

Redaktör - världens bästa jobb

Nu har jag suttit hela kvällen och pillat med detaljerna i årets första Memento. Lagt till lite text här och tagit bort lite där, skrivit bildtexter, vässat ingresser. Rubrikerna tycker jag att jag gör sjukt bra från början. Kanske borde vara mer självkritisk där? Nåväl helheten blir bred, dock ej spretig. Det ena reportaget handlar om gravstenar från när och fjärran, inklusive återanvända som Jönköping är bäst på! Det andra handlar om minnestalet vid begravningen och hur det blir så bra som möjligt. Där har vi intervjuat några proffs; en prästutbildare, en präst och en borgerlig officiant. En intressant text handlar om rekonstruktiv kosmetik. Något som används i USA för att få folk att se yngre ut när de dött, men i Sverige handlar det om att återställa skador så att anhöriga kan få ta det sista viktiga avskedet även av den som råkat ut för en olycka. Så har vi en debattartikel om det miljö(o)vänliga och (o)etiska i att hålla döda nedfrysta år efter år. Och sist i tidningen som alltid vinjetten "En sista hälsning"- den här gången med Lars-Åke Babsan Wilhelmsson. 15:e mars finns tidningen hos prenumeranterna. På bilden ser du Magnus Berggren och Karin Tinis från kyrkogårdsförvaltningen i Jönköping som guidade mig bland återanvända stenar.

Vilka föräldrar bråkar om barnen i domstol?

Vårdnadstvisterna i domstol  har ökat med 100 procent sedan 2004. Det betyder att ungefär 10 000 barn varje år är med om att deras föräldrar bråkar om var de ska bo och hur umgänget mellan barn och föräldrar ska se ut. 

– Samhället gör inte sin plikt när det gäller barn i svåra vårdnadstvister.  Man har åsidosatt det faktum att de lever i en krigshärd.

Det säger Marianne Gabrielsson, forskningsassistent på FoU Södertörn som tillsammans med Annika Rejmer på rättssociologen vid Lunds Universitet nu genomför den största studien någonsin av vårdnadstvister i Sverige.

De ska försöka ta reda på vilka föräldrar som hamnar i sådana tvister. Vilken livssituation de har, om de kommer från olika länder, om de är i olika åldrar, varför de separerar, om det funnits kränkningar i relationen.

– Vi har hypoteser kring det här. Vi tror att det finns missbruk, våld och psykisk ohälsa. Men vi vet inte, det är inte vetenskapligt undersökt, säger Marianne Gabrielsson. Det är henne du ser på bilden. 

Socionomen Tobias Sunnerfjell jobbar på Rädda barnens Centrum för barn och ungdomar i utsatta livssituationer i Göteborg. Han träffar barn mellan 6 och 13 år som har föräldrar som inte kan sluta bråka fast de separerat. Kanske mår barnen diffust dåligt, har ont i huvudet eller i magen, är oroliga och ledsna. Tobias Sunnerfjell menar att det fortfarande är svårt att hitta individuellt stöd för de här barnen som får sina besvär på grund av föräldrarnas konflikter.   

– De ska ju inte sjukdomsförklaras för att de lever mitt i en konflikt, säger han. 

Läs mer i nästa nummer av Socionomen. 

Gemensamt asylsystem i EU

Diskussionerna om ett gemensamt asylsystem i EU har pågått sedan Balkankriget i slutet av 1990-talet. Då tog Sverige emot 82 000 flyktingar därifrån under ett enda år. Vissa regler har antagits, men i praktiken har det varit svårare. Igår var jag på stipendieresa till Bryssel för att vara med på ett seminarium särskilt för journalister från alla medlemsländer. Nu är det bara någon månad kvar tills ett förslag ska klubbas. Ett syfte med de gemensamma reglerna är att flyktingar ska tas emot på ett humanitärt och rättssäkert sätt. Vilket inte är fallet idag. Cecilia Wikström, FP, sa klart ifrån att det får bli slut på att behandla människor som flyr undan förföljelse och krig sämre än kriminella och låsa in dem. Det vet vi har skett/sker både i Grekland, Malta och Italien.Ett annat syfte med de nya reglerna är att få till stånd en större solidaritet mellan medlemsländerna. 10 av de 27 medlemmarna, tar idag emot 95 % av de flyktingar som beviljas asyl i EU. Så kan det inte fortsätta menar en bred majoritet i parlamentet, även de konservativa är med. Så kommer jag hem och läser i den pinfärska Dagens Samhälle att en av tre toppmoderater i kommunerna vill begränsa det svenska flyktingmottagandet. Hur ser det ut med solidariteten mellan de svenska kommunerna, varför tar vissa inte några flyktingar och andra väldigt många? Har vi ett EU i miniatyr här?
På bilderna ser du Cecilia Wikström som deltog i paneldebatt och Anna Maria Corazza Bildt som minglade med ledarskribent Lars Ströman från Nerikes Allehanda. NA är den tidning som skriver mest om EU-frågor, näst efter DN.

PS. Det tog ganska lång tid men nu i juni är beslutet taget. Här på flyktingbloggen kan du läsa vad Anna Hedh (S) tycker.

Ett duvslag med gravar?

Vet du vad ett columbarium är?  Det är det antika Roms begravningsform som liknade ett duvslag som fått ge namn till våra gravvalv. Om du besöker Gustaf Vasa kyrka vid Odenplan finns där under kyrkan Sveriges första (från 1924) och största (ev finns ett större i Hägersten) columbarium med 35 000 gravrätter avsedda för förvaring av gravurnor. 20 000 av dem är utnyttjade. Sven Löfvenberg är fastighetschef i Gustaf Vasa och Adolf Fredrik församling i centrala Stockholm och stolt över kyrkan och columbariet. Det syns på bilden tycker jag.

Just nu spränger man för Citytunneln 12 meter under  kyrkan. Av skador som blivit på Maria Magdalena och Matteus kyrkor vid tidigare sprängningar har man lärt sig att använda lägre vibrationsvärden och ha bättre koll. Nu är altaruppsatsen i Gustaf Vasa kyrka inbyggd i en träställning och allt löst är fastlimmat. När Citybanan är klar kommer det här att bli Stockholms största knutpunkt. Allt detta vet jag för att jag var med när SSIB:s hade höstkonferens just här. (Stockholmsregionens samarbetsorgan i begravningsfrågor). Jag skriver en kort text om det i kommande nummer av Kyrkogården.