Ta ansvar för placerade barn

När jag läser Sveriges Kommuner och Landstings (SKL:s) debattartikel Debatten om de placerade barnen måste nyanseras, blir jag bedrövad. Det oroar mig att SKL ser behov av att försvara sig. Det är inte det som behövs. Det som behövs är att ansvariga erkänner de misstag som gjorts tillbaka i tiden, inser att misstag fortfarande görs och samtidigt inför framtiden förmedlar hopp, kunskap och en äkta vilja att göra precis allt som står i deras makt för de barn som har ett extra svårt utgångsläge och där samhället ikläder sig rollen som förälder.

För några år sedan bestämde vi oss för att göra en bok, min journalistkollega och vän, Anna Kakuli och jag. Vi hade båda skrivit många artiklar om de mörka sidorna i den sociala barnavården. Vi hade också skildrat goda exempel på verksamheter som fungerar. Kerstin Wigzell hade nyligen kommit med sin Barnskyddsutredning, flera uppmärksammade fall av vanvård var aktuella, Vanvårdsutredningen kom med sin första delrapport. Vi anade vilken debatt slutrapporten skulle leda till. Vi kände att det vi skrev om var oerhört tungt. Samtidigt tror vi i grunden på kommuner och alla som jobbar där, både politiker och tjänstemän. Framförallt önskar vi att alla barn ska få en bra uppväxt. Vi ville förmedla hopp till alla som gör sitt allra bästa för de här barnen. Men också kunskap. Vi ville att det bästa av aktuell forskning och praktik skulle komma så många placerade barn som möjligt till godo genom vår bok. Vi ville berätta hur viktig varje länk i kedjan är. Om en länk brister måste de andra fungera, då undviker vi att det går riktigt illa. Det som drev oss var hoppet om förbättring. Men inte en sekund tillät vi oss att glömma vanvården och bristerna, det var hela tiden fonden. Så länge barn fortsätter att fara illa när samhället tagit över föräldraansvaret kan ingen luta sig tillbaka och säga att vi gör det bästa vi kan.
Boken heter Ett annat hemma- om samhällets ansvar för placerade barn, (Gothia 2011). Den tar upp:

• den sociala barnavårdens historia och framtid
• rekrytering av familjehem
• utbildning och stöttning av familjehem
• hur oerhört viktig skolan är som skyddsfaktor
• brister i hälsovård 
• vad placerade barn själva berättat efter avslutad placering
• hur man kan bli bättre på att lyssna på dem det handlar om
• den svåra relationen mellan familjehemmet och de biologiska föräldrarna
• svårigheterna att upphandla ungdomsvård 
• krishantering och 
• ansvaret mellan politiker och tjänstemän. 

                                                                                                     
Jag är vansinnigt stolt över den och över det arbete vi, och alla medverkande, la ner. Har den då blivit någon kioskvältare ute på socialförvaltningarna? Obligatorisk kurslitteratur på landets alla socionomutbildningar? Har Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) uppmärksammat kommunerna på den? Svaren på alla frågorna är nej. Men debatten pågår och det är bra. Kan vårt bidrag bli en pusselbit för någon någonstans är jag nöjd. För alla goda krafter behövs. Senast i våras kom en ny oroväckande rapport från Socialstyrelsen.

PS. Jag har en kollega/vän som är adopterad, Sofia French. När det blev debatt om den forskning som visade liknande överrisker  för adopterade barn, som de vi också ser för placerade barn, bestämde hon sig tillsammans med Astrid Trotzig för att nyansera bilden. Det blev antologin Hitta hem.Vuxna adopterade från Korea berättar.  (Wahlström och Widstrand 2003). Jag ser fram emot en liknande antologi  - skriven av de placerade barnen själva. Inte av SKL.