Det är speciellt att skriva krönikor. Roligt, personligt och terapeutiskt. De bästa skriver jag när jag är upprörd men ändå klarar att hålla distansens såklart. Mitt mesta stoff har jag fått från skolvärlden under barnens alla år där. Då har jag skrivit av mig och mejlat till världens bästa redaktör Petra Sundqvist på Skolfamiljen och sagt: gör vad du vill med den här, släng den om den inte håller eller publicera. Det har blivit några stycken. Nu har jag "stora" barn och för dem och deras kompisar handlar det om att etablera sig på arbetsmarknaden. Verkligen inte så lätt. I höstas hände en grej som jag tänkte kanske kunde passa i LO-förbundens tidning Arbetet. Nånting som inte gick att skriva om annat än just i krönikeform. Jag skrev ihop och mejlade in med uppmaningen - gör vad ni vill med den här. Sen glömde jag det hela. I onsdags, typ fem månader senare, kl 20 vid pressläggningsdags ringde chefredaktören: Vi är i akut behov av en krönika och vi hittade en av dig här - kan vi ta den? Jag mindes först inte alls vad den handlade om. Men det är klart jag sa ja. Och här är den.
Fortsättning några veckor senare.
Jag blev inspirerad av att min krönika blev publicerad och skrev en till av bara farten. Som Arbetet kunde ha "i reserv". Och tänk! den kom också in.
Jag har en till i huvudet men nu måste jag först göra klart Memento och SocialPolitik innan jag sätter mig och skriver ner den... Så här blev den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera här