Tänk vad en månad går fort

Och nu är mitt mycket tillfälliga inhopp på Transportarbetaren slut.
Känns härligt att sitta och bläddra i en alldeles ny tidning och känna sig nöjd med sina egna bidrag. Att hänga med ordningsvakterna i Nordstan i Göteborg under ett dygn är nog det jag kommer att minnas bäst. 

Efter Inez

I nya numret av Memento finns en text om Denize och Filip som förlorade sitt första barn medan det låg i Denize mage. Karin Ekberg har gjort en film - Efter Inez - som har premiär i vår.
Fastän jag skrivit texten och "vet" vad filmen handlar om började jag gråta när jag såg trailern. En så stark och fin berättelse.

Mina två fina tidningar och så ett vik

Det finns två anledningar till att jag inte uppdaterat bloggen. Först hade jag en väldigt skön semester. Det får den här bilden från Sudersand symbolisera.

Sedan var det bara att sätta full fart med nr 3 av Memento som kom i fredags. 

Nästa vecka kommer SocialPolitik. Och då ser den ut så här: 

När de gick till tryck påbörjade jag en månads vikariat på Transportarbetaren. 

Så nu vet ni att jag inte bara legat på latsidan. 

Almedalen - arrangör - äntligen!

Det kanske blir once-in-a-liftetime. Men nu ska här ordnas seminarium. Letar nu efter politiker, d v s ansvarstagare, som vill delta i detta samtal:

Vanvårdsersättning - en misslyckad upprättelse

Arrangör:

Tidningen SocialPolitik

Dag:

7/7 2016 13:00 - 14:30

Plats:

S:t Klemens kyrkoruin, Smedjegatan 5C

Ersättningsnämnden skulle ge barn som vanvårdats i fosterhem och på barnhem upprättelse. Men 54% av dem som sökt ersättning har fått avslag och pengar återgår till staten. Flera grupper uteslöts från möjligheten att söka. Hur kunde det bli så? Vad kan vi göra nu för att staten ska ta sitt ansvar?

Utökad beskrivning av samhällsfrågan

Det skulle bli ett erkännande, och ett ansvarstagande, för de nu vuxna barn där staten övertagit föräldraansvaret och sedan misslyckats med att skydda dem. Men det blev istället en stor besvikelse. Av dem som vanvårdats i fosterhem och barnhem mellan 1920 och 1980 och sökt ersättning fick mer än hälften nej. Lagen tillämpades alltför strikt och ingen möjlighet till överprövning finns. De som placerats efter 1980 fick inte ens möjlighet att söka. Det gäller författaren Sofia Rapp Johansson som tillsammans med sin syster istället vänt sig till domstol för att få sin sak prövad. Resultatet blev avslag och en skuld till staten för rättegångskostnader på 250 000. Finska krigsbarn har heller inte omfattats då deras placeringar setts som frivilliga. Vad kan vi göra nu för att en upprättelse värd namnet ska komma till stånd?

Medverkande:

• Göran Johansson, Chef för Vanvårdsutredningen
• Thomas Kanger, Författare och journalist, Mannen bakom filmerna Stulen barndom och Barnhemmens döttrar
• Anne Skånér, Bloggare och debattör, f d ordförande i samhällets styvbarn

Kontaktperson  Anna Fredriksson, redaktör, Tidskriften SocialPolitik, 0707929627

Tillägg 4/6 Nu har vi iaf 
en politiker. Och här är länken.

Uppdatering 17/9.
Allt gick bra! Ni kan se och höra oss här. 
Och här en bild på mig och Roland Utbult (KD) en av paneldeltagarna.

Dags för cykelpromenader

När det fina vädret kommer, då kommer längtan ut. Och ut - det betyder cykel för mig, såklart.
I vår superlokala och väldigt bra nättidning Bättre stadsdel har jag skrivit en förhoppningsvis inspirerande text. I Stockholm har vi sån tur att vi kan upptäcka nya utflyktsmål med pendeln och med skärgårdsbåtarnas hjälp. I Skåne funkar Pågatåget.

Dela ut pris

Med redaktörskap följer en del udda uppgifter. Förra helgen fick jag stå på scen ihop med Babben Larsson. Jag delade ut Årets branschpris på Sveriges Begravningsbyråers Förbundskongress och Babben var konferencier. Det är tidningen Mementos redaktionsråd som bestämmer vem som ska få priset. I år gick det till InMemory för att de utvecklat en QR-bricka som man kan fästa på gravstenar.

Socialpolitik angår oss alla

Jag recenserar böcker, filmer, utställningar och teaterföreställningar i varje nummer av SocialPolitik och också på vår webb. Men jag kände mig stolt och glad när jag blev uppringd av Arbetets kulturredaktör och fick frågan om jag ville recensera antologin Det yttersta skyddsnätet. Självklart ville jag det. För socialpolitik angår oss alla.

Ett hemligt meddelande

Förra sommaren fick jag uppdraget att skriva till vinjetten Karriär i Dagens Samhälle varje vecka under hösten. Den allra första texten handlade om kommunala sommarjobb och hur/om de kan påverka så att ungdomar gör mindre könsstereotypa yrkesval. Tack vare goda nätverk i min födelse- och uppväxtstad Jönköping hittade jag Pontus som jobbade på Tornets äldreboende. Han var perfekt att intervjua och det blev också en väldigt fin bild. Uppdraget förlängdes tre månader in på 2016 men häromveckan, 21 artiklar senare gjorde jag min sorti. Nu tror jag inte en enda av tidningens läsare noterade att min sista text faktiskt också hade Jönköping som exempel. Kommunhälsan har utbildat nästan 1000 chefer och skyddsombud i Arbetsmiljöverkets nya föreskrifter för att få en bättre social och organisatorisk arbetsmiljö. Så, jag har bidragit till en medial överrepresentation av Jönköping och det gör mig lite glad.

Vila ger idéer

Elva dagars ledighet i södra Frankrike. Cykling, husbilsliv och så många nya intryck. Att tro att kreativiteten ska hoppa fram som på kommando under en rask promenad mellan textlämningarna hur länge som helst är att bedra sig. Hjärnan behöver vila för att sedan kunna tänka nytt. Nu har min hjärna fått det och jag inser att det inte kan få gå lika länge till nästa gång.

Nu ligger SocialPolitik 1/2016 hos tryckeriet

Tänk att det är en så lång process att göra en tidning. Ändå blir det inte perfekt. Men jag är nöjd med det här numret. Precis som jag brukar vara när vi tagit oss hela vägen. Jag bävade lite inför att vi skulle ha tema Beroende eftersom det inte är ett område som jag är expert på. Men ibland är det bra att gå in med stor öppenhet och nyfikenhet. Jag har lärt mig mycket och det är verkligen en av de stora fördelarna med det här jobbet. Att hela tiden få lära sig nya saker. En annan är att resultat av ens arbete är så otroligt konkret.
.

Socialt arbete på samhällsnivå - med media som plattform

Igår pratade min redaktörskollega Helena Östlund och jag för och med socionomstudenter i Göteborg. Inbjudna av Jörgen Lundälv som är kursansvarig och själv både socionom och journalist. Vi pratade om hur mediedramaturgin fungerar (litegrann), vi pratade om sociala reportage och hur vi tänker när vi gör SocialPolitik. Och vi pratade om hur de kan vara aktiva i debatten på en samhällsnivå när de börjar jobba som socionomer. Salen rymde 120 personer och det var inte riktigt fullt men 100 var de i alla fall. En lite för stor grupp för att de skulle bli riktigt pratglada men lite diskussion blev det ändå. Roligt men jag blir alltid helt slut efteråt. För det är ändå en anspänning när man inte gör det så ofta. Det var snökaos när jag kom till Göteborg men det gick ändå okej att ta sig fram. Och så var det fantastiskt vackert.

Vad säger barnen?

En person som låtit barnens egna röster höras är radioreportern Ylva Mårtens. Nu är radioprogrammet Barnen nedlagt och det tycker jag är väldigt synd. Men Ylva har skrivit en bok:  Vad säger barnen? En rolig tänkvärd bok som alla kan ha behållning av.

I höstas intervjuade jag Ylva i tidningen SocialPolitik. En sak hon sa som jag inte tänkt på är att vi har en rad nedsättande uttryck som hör ihop med barn. Till exempel pratar vi om att en debatt är på sandlådenivå. Och om vi säger att någon är barnslig, då är det konstigt nog inte beröm. Men det går ju att ändra, eller hur?

Ett intensivt 2015

2015 är mitt åttonde år som journalist och det känns som mitt intensivaste hittills.

Helt nytt för i år är att Helena Östlund och jag tagit över som redaktörer för tidskriften SocialPolitik. Tre av årets fyra nummer har vi gjort. Ämnena kommer att bli samma som tidigare. I de 21 år tidningen funnits har den envetet berättat om barns livsvillkor, om kulturens kraft och om hur socialtjänst, psykiatri och kriminalvård fungerar (eller inte fungerar). Vi ska försöka få ännu fler röster som inte vanligtvis hörs i media att komma till tals på egna villkor. Eftersom ämnena många gånger kan upplevas som tunga vill vi utveckla formen och göra den så lättillgänglig som möjligt. Vi kommer att ha fler korta texter, bildreportage och notissidor. Vi har också börjat med ett sammanhållet tema som en del av varje nummer. Hittills har vi haft; Ung på flykt, Alla är vi anhöriga och Yttersta skyddsnätet. Ämnen saknas inte, det som är vår ständiga huvudvärk är finansieringen. Bidraget från Kulturrådet, annonsintäkter och prenumerationer räcker helt enkelt inte så vi kommer att få använda all vår kreativitet för att hitta andra intäktskällor.

Mitt andra redaktörsuppdrag är inne på femte året. Jag trivs oerhört bra med att göra begravningsbranschens tidning Memento. När Enheten för bevarande på Kungliga Biblioteket som läser mängder av tidskrifter skrev såhär i sin blogg blev jag rörd:

"Memento tar ett helhetsgrepp på döden och ingångarna är konstens, litteraturens, juridikens. Olika religioners syn på döden. Den är spännande och stundtals väldigt fin."

"Memento kommer ofta med stort allvar och oförvanskad uppriktighet."


Varje vecka fortsätter Maria Korpskog och jag att försöka vara lite lättsamt skojjiga i kommunernas och landstingens tidning Dagens Samhälle, på sidan Offside. Ibland undrar jag hur vi ska få ihop det. Men knepet är nog att vara två och lita helt på varandras hämningslöshet i spåningsstadiet och goda omdöme i skrivfasen.

Under hösten har jag också gjort vinjetten Karriär i Dagens Samhälle. 13 texter blev det om kompetensförsörjning, ledarskap, löner och villkor. Som gammal PA-socionom kan man tycka att idéerna borde välla fram, men riktigt så enkelt har det inte varit. Jag vill gärna hitta egna ämnen och vinklar. De senaste texterna om gode-mansuppdraget och om att minimera fördomars påverkan vid rekrytering är jag nöjd med. Det här kommer jag att fortsätta med under första kvartalet 2016.

Hade jag haft mer tid skulle jag gärna skrivit mer i Arbetet, både vinjetten Arbetsdagen (det blev 10 sådana texter) och krönikor (blev totalt fem). Krönikor är en perfekt form att få vara lite vass med glimten i ögat som när jag skrev om hur ungdomar utnyttjas på arbetsmarknaden. Eller väldigt allvarlig som när det handlade om bältning av unga flickor i psykiatrin.

Skolfamiljen släpper jag helst inte fastän mina barn nu rejält vuxit ur skolåldern. Serier i undervisningen, hur göra det så bra som möjligt för barn med adhd, fritids, dataspel, flerspråkighet och nätmobbning var årets ämnen.

Årets udda-text blev om att stockholmare är dåliga på sopsortering i ETC.

Ett intressant uppdrag var att dokumentera när Rädda Barnen och Barn i behov bjöd in till rundabordssamtal i Riksdagshuset under rubriken Alla måste klara sig i skolan. 

Ett annat dokumentationsuppdrag på liknande tema gjorde jag tillsammans med Maria Korpskog  - Solstickans symposium Utsatta barn i dagens skola. 

Att dokumentera är kanske inte så kul rent journalistiskt men det ger tillfälle att lyssna på intressanta personer och få nya idéer.

Färre uppdragsgivare och mer jobb åt var och en av dem. Det är trenden. Så vad har saknats? Inga skrivarcirklar och inga föreläsningar har det blivit. Men det ena åtgärdas ganska direkt 2016. Den 20 januari ska Helena Östlund och jag prata med blivande socionomer på Socialhögskolan i Göteborg under rubriken Socialt arbete på samhällsnivå – media som plattform. 

Tack alla ni som låtit er intervjuas eller på andra sätt bidragit med idéer, kunskap, konstruktiv kritik och snälla tillrop under året som gått. Utan er hade det inte blivit några texter alls. 

Bilden är från Utö och en av årets bästa kvällar. Den får symbolisera solnedgång över 2015.

Jag gör en ny karriär varje vecka

En sån här text i Dagens samhälle är 4000 tecken lång och ska handla om kompetensutveckling, kompetensförsörjning, ledarskap, löner och villkor eller arbetsmiljö. Ungefär så. Ja allt i kommuner och landsting förstås. Dealen är att jag gör en sådan här text i veckan under hösten. Som gammal pa-socionom borde det passa mig galant. Men det är inte alltid helt lätt att hitta ett bra ämne, helst med nyhetskrok. Och hur kan en vecka gå så otroligt fort? Jag hinner knappt göra klart en text så är det dags för nästa. Här är två exempel som jag är rätt nöjd med. Den ena texten handlar om hur man gör för att kombinera chefsrollen med ett yrke med stark identitet, till exempel läkare eller lärare. Den andra om hur Gävle kommun faktiskt tagit beslut om att aktivt anställa personer med intellektuella och psykiska funktionsvariationer. Målet 1, 5 procent av de anställda är nått och nu har man höjt ambitionen till 2 procent.

Min första ledare

Jag är väldigt nöjd med det här numret av SocialPolitik. 
Ettan med Agnes Stubers bild på sig och mamma Anna-Eva är fantastisk. Och innehållet är bra också. Men det gick åt mycket energi. Och det är knappt vi hinner återhämta oss tills det är dags med nästa nummer. Det var inte helt lätt att skriva ledaren. Jag hade gärna gjort den lite längre. Men det är ändå min första ledare.