Vanligtvis är det jag som är journalisten som ställer frågorna till människor som har det jobbigt. Jag pratar med fattiga, våldsutsatta, utförsäkrade, missbrukare, hemlösa, psykiskt sjuka, tvångsvårdade om hur de har det. De berättar och jag skriver. De lämnar ut en del av sina liv till mig. Jag försöker förvalta det så gott jag kan och med varsam hand. Ibland berättar de för att de vill bli bekräftade i det som är svårt. Ofta för att de vill att andra ska slippa ha det som dom, de vill att samhället ska förändras. När vi skiljs åt går jag vidare till nästa historia men de lever fortsatt med sina liv.
Idag är jag själv ett slags case i
DN Sthlm, fast i mycket mindre skala. I somras fastnade jag i spärren och fick ganska fula skador. Jag lånade alldeles frivilligt ut mig med bild och berättelse för att jag tycker att de här otäcka spärrarna måste bort. Men det är ganska jobbigt att vara ett offer om så än bara för en spärr. Jag skulle önska att alla journalister ibland fick känna hur det är att vara på andra sidan eller vad man nu ska kalla det.
