Krönika i Arbetet - inte varje vecka

Det är speciellt att skriva krönikor. Roligt, personligt och terapeutiskt. De bästa skriver jag när jag är upprörd men ändå klarar att hålla distansens såklart. Mitt mesta stoff har jag fått från skolvärlden under barnens alla år där. Då har jag skrivit av mig och mejlat till världens bästa redaktör Petra Sundqvist på Skolfamiljen och sagt: gör vad du vill med den här, släng den om den inte håller eller publicera. Det har blivit några stycken. Nu har jag "stora" barn och för dem och deras kompisar handlar det om att etablera sig på arbetsmarknaden. Verkligen inte så lätt. I höstas hände en grej som jag tänkte kanske kunde passa i LO-förbundens tidning Arbetet. Nånting som inte gick att skriva om annat än just i krönikeform. Jag skrev ihop och mejlade in med uppmaningen - gör vad ni vill med den här. Sen glömde jag det hela. I onsdags, typ fem månader senare, kl 20 vid pressläggningsdags ringde chefredaktören: Vi är i akut behov av en krönika och vi hittade en av dig här - kan vi ta den? Jag mindes först inte alls vad den handlade om. Men det är klart jag sa ja. Och här är den. 

Fortsättning några veckor senare. 
Jag blev inspirerad av att min krönika blev publicerad och skrev en till av bara farten. Som Arbetet kunde ha "i reserv". Och tänk! den kom också in. 
Jag har en till i huvudet men nu måste jag först göra klart Memento och SocialPolitik innan jag sätter mig och skriver ner den... Så här blev den.

Gräv i Jönköping

Om man tvivlar på journalistiken är det bara att åka på ett seminarium med Grävande journalister. Då får man hoppet tillbaka. Så mycket viktigt jobb som görs. Granskningar som förhindrar och avslöjar korruption och maktmissbruk. Lyssnade på min favorit, för att inte säga idol, som jobbar som kommungranskare på Uppdrag Granskning - Sofia Djiobaridis. Var inte rädd att vara obehaglig, tyst eller detaljerad sa hon. Sofia har alltid med sig en stor pärm med allt researchunderlag när hon beger sig till kommunhuset. En verkligt duktig berättare är dokumentärfilmaren Tom Alandh, Han är 70 år nu men jobbar fortfarande. Hans råd var att inte själv stå i vägen för berättelsen. Och med rätt ton kan alla frågor ställas, även de svåraste. Så lyssnade jag  på Allmänhetens Pressombudsman som sa att fler anmälningar görs men fällningarna håller sig konstant runt 40 varje år. På Daniel Suhonen som berättade om arbetet med boken om Juholt. Visst har han rätt i att det är konstigt att ingen redaktion granskade spelet inom socialdemokratin med de systematiska och konstanta läckorna från Juholts eget kansli. Jag kommer att köpa boken Saudivapen efter att ha lyssnat på författarna. Så gjorde jag det där som det aldrig brukar bli tid till: tog en lång promenad längs de fantastiska Rosenlundsbankarna. Så här såg det ut där.

Från kaos till ett bra liv med adhd

Det här är Jimmy Holmström. Han startade föreningen Bokstavsbarn när han själv var 17 år för att peppa och stötta andra barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (npf). Jag fick syn på Bokstavsbarns Facebook-sida för flera år sedan. Jag gillar den för att den har en så positiv syn, typ "adhd funkar" och för att Jimmy och hans kompis Simon som också skriver där är så personliga. Det kändes roligt att få ta kontakt med Jimmy och intervjua honom i samband med att jag skrivit en artikel om npf och särskilt adhd till nästa nummer av Skolfamiljen. Karin Forsberg, som jobbar på Riksförbundet Attention berättar om hur enkla lösningar i skolan kan göra stor skillnad för elever med npf. Att vi pratar mer om det här och lär oss mer allihop måste ju göra att vi kan möta varandra med större förståelse. Hoppas jag.
Bilden på Jimmy har Andrea Cimarosa tagit.

Så blev 2014

Ja det är några dagar kvar men nu blir det mest lugn och ro hoppas jag, inget jobbande. Så - bland det bästa och roligaste under året var att få vikariera på halvtid i fyra månader på Arbetet. Väldigt nyttigt och bra för mig att få vara lite på redaktion och anpassa mig! Och göra snabba jobb. Jag lärde mig en massa om LO-facken. Sedan har det blivit en hel del frilansjobb för tidningen efter det, vilket såklart är toppen.

Till det tråkigaste hörde att en av mina stadiga uppdragsgivare ända sedan jag började skriva - Socionomen - försvann helt i början av 2014. Ja för mig då, tidningen finns kvar. Trist men sådant är livet som frilans. Samtidigt var det på ett sätt ganska bra tajmat eftersom tanken är att jag tillsammans med göteborgskollegan Helena Östlund, ska axla redaktörsskapet för SocialPolitik när nuvarande redaktör går i pension. Vi har så smått börjat skolas in och 2015 när vi ska avlasta allt mer - då finns det pengar också till att trycka tidningen. 2016 när det är tänkt att vi helt tar över har vi ingen aning om ekonomin. Kulturtidskriftsstödet är ju inte vad det varit. En prenumeration kanske?

Det var tidningen SocialPolitik som startade SocialAktion, ett projekt som under tre år fått stöd av Allmänna Arvsfonden. 2014 var sista året. Vi har haft skrivarkurser och i år blev det en kurs för Maria Korpskog och mig hos Skyddsvärnet, med deltagare från Fas 3. Som vanligt har Maria och jag föreläst på JMK en gång per termin. I våras höll vi också i en heldag på Fojo, fortbildningscenter för journalister i Kalmar, om det sociala reportaget.

Med hjälp av lite pengar från SocialAktion ordnade jag ett trädgårdsmingel hemma i min trädgård på temat Rum för barn. Inbjudna att prata var gäster från Magiska Barnarkitekter, Skyddsvärnet och UNF. Mycket jobb och oro för vädret - men roligt.

Memento, begravningsbranschens tidning, har kommit ut med fyra nummer precis som vanligt. Nu känner jag mig helt varm i kläderna som redaktör och är vansinnigt stolt över vår fina tidning.

Jag fick ett Forte-stipendium att användas 2014 och har därför kunnat följa Johanna Skölds arbete med att forska om fosterbarn. Det innebar bland annat en resa till Wien där Johanna deltog i en internationell forskarkonferens. 

Hela året varje vecka har Maria Korpskog och jag varit roliga på Offside, näst sista sidan i Dagens Samhälle. Ibland har vi lyckats riktigt bra. Helt klart är att kommunerna och landstingen hela tiden förser oss med stoff.

Jag har medverkat i varje nummer av Skolfamiljen.Och det tycker jag mycket om även om min yngste son tog studenten i somras. Jag har skolat in honom lite här, recenserar böcker och utställningar det gör han sedan länge. Men i slutet av året gjorde han sin första riktiga artikel som inte hade utgångspunkt i hans egna upplevelser. Den kommer i tidningen på nya året och handlar om arbetet mot sexuellt våld och våldtäkter.

2011 hade jag 15 uppdragsgivare och skrev i min årsbetraktelse att jag ville ha färre. 2012 var jag nere i 13 och nu två år senare kan man säga att jag har fem stora uppdragsgivare och därutöver bara gjort två enstaka skrivjobb: I Tandläkartidningen och i tidningen Kyrkogården.

Så det har blivit som jag ville och det funkar bra - färre kontakter och mindre kringarbete. Men det är också sårbart om någon av dem faller bort.

Bilden är från Wien och tagen på första maj. Det var min bästa, och egentligen enda semesterresa i år, kombinerad då med mitt Forte-stipendium.

Förundersökning inleds om Donias död

Jag har hela tiden följt vad som hänt sedan 15-åriga Donia Hassan tragiskt dog av obehandlad lunginflammation i sitt familjehem. Ett år efter dödsfallet kom en mycket skarp granskning från Socialstyrelsen. Det är den som nu, mer än två och ett halvt år senare, ligger till grund för åklagarens beslut att inleda förundersökning om tjänstefel.
-Det finns anledning att anta att brott har begåtts, därmed inte sagt vem eller vilka som har gjort fel, säger åklagare Mathias Larsson i min artikel i Dagens Samhälle.
Men det var Simrishamns kommun som hade ansvaret för Donias vård även om man valde att anlita ett familjehem som rekryterades och stöddes av Attendo. Fortsättning följer.

Skrivarkurs utan skriftspråk

Det är så fantastiskt inspirerande, energigivande och utmattande samtidigt att ha skrivarkurser inom ramen för SocialAktion. Nu har vi haft en kurs för deltagare i Fas3 hos Skyddsvärnet. Hälften av dem hade stora svårigheter med svenskan, även i tal. Men vi fixade det ändå - tillsammans! Med mycket humor och god vilja från alla deltagarna. Och jag tror alla hade roligt. Vi diskuterade mycket- allt från politik till känslor. Och vi fick berörande historier ur livet. I några fall skrev vi ner helt enkelt ner de talade berättelserna. Det blir ett uppslag med vardagsberättelser från Fas3 i nästa nummer av SocialPolitik. 

Den sociala barnavården gör mig ledsen och arg - igen

Det är inte mycket som kan få mig att skriva en debattext. Men nu var det dags. Jag blev upprörd redan när det hände, när 15-åriga Donia dog i sitt familjehem av lunginflammation. Men det blev vad jag minns bara en notis i lokaltidningen. Ofta är enskilda fall svåra att skriva om men här kändes det riktigt, riktigt fel och fler borde reagerat. När Socialstyrelsens skarpa granskningsrapport kom knappt ett år senare reagerade Expressen. Och jag fick i alla fall in några rader om Donia i en text i Socionomen som huvudsakligen handlade om en generell  rapport från Socialstyrelsen om hur placerade barn mår. I veckan sändes Kalla Faktas granskning av det som hänt och förde med sig något mera uppmärksamhet, till exempel i Aftonbladet. Dock efterlyser jag konkreta och robusta förslag på förändringar, något som ger hopp om bättring.  Här är mitt bidrag om vad jag tycker behöver göras.

EU-migranter och hiphopare på JMK

Min f d fröken Carin Mannberg-Zackari och jag på JMK. 

Idag var det femte gången som Maria Korpskog och jag föreläste på JMK på temat "Värna intervjupersonen", det vill säga var rädd om de du intervjuar och som delar med sig av sina erfarenheter och liv. Det är alltid lite pirrigt men roligt. Dagens klass var diskussionsvilliga och hade många idéer och då blir det extra bra. Vi brukar försöka ta aktuella exempel och få studenterna att jobba så mycket som möjligt själva. Processledning är mer vår grej än att berätta "hur det är". Idag pratade vi mycket om EU-migranter och också om svenska hiphop-artister.
Att vi överhuvudtaget har börjat med det här beror nog på att jag och min f d lärare Carin Mannberg-Zackari, som syns på bilden som Maria Korpskog tagit, gillar varandra. Nu slutar Carin på JMK, så vi får väl se hur det blir med våra gästspel framöver.

Bokmässan årgång 2014

Varje gång blir jag lika uppslukad och hänförd av bokmässan. Jag älskar verkligen det enorma utbudet av seminarier och montrar och de spontana möten som uppstår. I år var mitt enda formella uppdrag att vara scensamtalspartner i kulturtidskriftsmontern åt Maria Wallin, chefredaktör för tidskriften SocialPolitik. Hon är vass på att prata så det flöt på bra. Även om jag ser ganska sur ut här.
Kanske kan jag gå vidare med något som handlar om romer. Det var nog den fråga som inspirerade mig mest. Därför väljer jag en bild från seminariet: Vem för romernas talan?  Från vänster syns: Moderator Lawen Mohtadi, Gunnar Bolin SR, Ingrid Schiöler, engagerad i romernas rättigheter sedan 40 år, Diana Nyman, ordförande för romska rådet i Göteborg och sitter i kommissionen mot antiziganism.

Biblioteket - en favoritplats

Jag minns hur biblioteket luktade när jag var liten och gick dit med pappa. Så luktade det inte på Haninge bibliotek i Kulturhuset i Haninge när jag var där häromdan, men det var fantastiskt fint ändå. Vackra rum med fönster från golv till tak mot skogen utanför. Och en alldeles röd sagohörna. Jag träffade barnbibliotekarien Angela Jaconelli Lind och hon berättade om allt hon och kollegorna gör för att stimulera barns läslust. Bland annat tar de bokbussen och åker ut till fotbollsplanen innan pojkar-03 i Vendelsö IK har sin träning. Tillsammans läser och diskuterar de trilogin Fans.
En fin liten uppvärmning inför nästa veckas bokmässa. Kommer som Arbetsdagen i Arbetet på bokmässefredagen.

Stort mörkertal för våldtäkter

Klart jag blir glad när det är min tonårsson som tipsar mig om en manifestation mot sexuellt våld. Inte så konstigt eftersom hans kompis Julia Östfeldt är en av grundarna till föreningen Tillsammans som nu startat kampanjen #hundraomdagen. Men jag blir ledsen av att bli påmind om rättsväsendets ovilja och oförmåga att se bortom stereotyper när det gäller våldtäkter. Läs mer av vad jag skrivit från manifestationen här. 
Det blev en riktig familjeutflykt - Roffe tog bilderna.

                                                              100 är många.

       Emma Blomdahl och Julia Östfeldt från Tillsammans. Elin Linder från Innerstans advokatbyrå.

                                                   Eva Diesen forskar om sexualbrott.

Trädgårdsmingel - tema rum för barn

Idag är jag lite dagen efter. Kanske inte så konstigt för igår minglade 38 personer i min trädgård. Ett slags kick-off-tradition, sedan tre år tillbaka för oss som av olika anledningar inte har en vanlig arbetsplats att gå till. när höstterminen startar. Eftersom det är valår i år ville jag göra något extra. Så tre organisationer var inbjudna att presentera sig under temat "Rum för barn" - Malin Thorsson från Ungdomens Nykterhetsförbund, Isabella Canow och Mortaza Nasari från Skyddsvärnet i Stockholm/Sveriges Ensamkommandes förening och Amanda Larsson från Magiska Trädgården Magiska Barnarkitekter. Åse Lo Skarsgård modererade och det blev intressanta samtal. Jag hoppas också att några embryon till nya idéer, nätverk och samarbeten föddes. Såklart hade jag bakat fikabrödet själv och gjort en massa laxklämmor och soppa som inte gick åt. Folk äter alltid mindre än jag tror. Tack vare att arvsfondsprojektet Social Aktion stod som medarrangör hade vi råd att hyra en ljudanläggning med mikrofoner. Proffsigt!

En riktig favorit blev Amanda Larsson från Magiska Barnarkitekter. Lekplatser har vi för att vuxna bestämt att här får barn leka. Men varför finns det inget som uppmuntrar föräldrar som också vill leka på lekplatsen? undrade hon. När det kommer bra förslag från barn i workshops som Amanda  har skickar hon in dem som medborgarförslag. "Inte för att det händer något, men det är en träning för barn att göra sina röster hörda och för vuxna att försöka lyssna". 

Här har jag skrivit lite mer. 

Musbegravning

Jag är inte särskilt förtjust i att intervjua författare, musiker eller skådespelare. Men att intervjua barnboksförfattaren Ulf Nilsson var bara alldeles underbart roligt. Han har skrivit flera böcker om döden för barn (Adjö herr Muffin, Min farfar och lammen och Alla döda små djur) och det var temat för intervjun. Han var lättsam, rolig och närvarande. Helt fantastiskt var det när han berättade om musbegravningen som han ordnade tillsammans med  förskolebarnen i Gustav Vasa kyrka. Med klockringning och allt. Bara den historien gör det värt att läsa nästa Memento. Kommer 19e september.

Det blev en intensiv vår

Fyra månader är inte någon lång tid, egentligen. Men ungefär så lång tid jag behövde för att börja fästa mig vid folk och känna mig hemma på Arbetets redaktion. Från mars har jag vikarierat där på halvtid. Nu är det slut i alla fall och det är skönt med ledighet. Det blev inte riktigt så att jag drog ner på mina "vanliga" frilansjobb under den här tiden, utan det blev ganska intensivt. Belöningen är att det ser ut att bli en sommar utan oro för att pengarna ska räcka både till några roliga utflykter och till nödvändigt underhåll på mitt hus.
Jag är väldigt nöjd med det jag fått göra på Arbetet. Ett vänsterkryss blev det:
LO drömmer rött men tolererar grönt, ett rep jag velat göra länge från hemtjänsten: Jobb mot klockan, Om Österrikes oro trots låg arbetslöshet när jag ändå var i Wien. Ett annat hjärtebarn - yrkesprogrammen.
Jag hälsade på på HMS Carlskrona och på krematoriet i Jönköping. Jag skrev om mode i arbetskläder. intervjuade profiler under rubriken "Min valaffisch" och ganska mycket mer.
På bilden ser du Maria Morris Nilsson med en av sina tavlor. Hon medverkar i ett reportage som ligger klart till augusti och som handlar om psykisk hälsa och om att kunna jobba trots att man har en psykisk sjukdom. Maria är Hjärnkollsambassadör och har valt att vara öppen med att hon har bipolär sjukdom. Det gör hon för att hjälpa andra att våga berätta och för att göra sitt eget liv bättre. Hennes tavlor är väldigt fina!

Cykel på Arkitektur- och designcentrum

I dag var jag på vernissage. Utställningen Cykel på Arkitektur- och designcentrum öppnar imorgon. Det var riktigt intressant att upptäcka Tillie the terrible Swede.

Tänk att jag aldrig hört talas om henne tidigare.

Såhär cool såg hon ut. På 1890-talet!

Det var också roligt att se mig själv på utställningen. 

Annars såg det ut såhär.