Sommartider - cykeltider

Visst blir man sugen på att cykla nu? När vädret är så härligt och tempot sjunker en aning. 

Vi har börjat cykla igenom alla turerna i boken igen. Jag är fortfarande störtförtjust i allihop. Bläddra lite här. Och så längtar jag lite till Skåne. Och Danmark. 

Att lära sig cykla som vuxen

Friheten att kunna cykla till jobbet, till affären eller göra en mysig cykelutflykt med barnen. Hälsovinsten i att på ett enkelt sätt röra sig. Den som aldrig haft tillfälle att lära sig cykla missar allt det där. Cykelfrämjandet i Stockholm vill ge fler möjlighet att kunna cykla och ordnar därför cykelkurser för vuxna. Bra idé! Men det behövs såklart instruktörer. Därför gick jag på en instruktörsutbildning. Det var roligt och det skulle vara superkul att ha en kurs eller flera till exempel i Bredäng, Skärholmen eller Alby. Kanske kan det bli möjligt till våren? Men då måste det finns intresse hos stadsdelar och kommuner att samarbeta. Och instruktörer som vill ställa upp ideellt. I sommar startar kurser i Sundbyberg den 17/6, Järfälla  6/8, Solna 2/9 och Upplands-Väsby 17/9. Vet du nån som vill gå kurs eller vara funktionär? Tipsa dom att höra av sig till eva.lind-bath@cykelframjandet.se
På bilden visar Eva Lind-Båth instruktörskursdeltagarna May och Jacques hur man anpassar en cykel för en nybörjare. Den ska vara låg så att man får fötterna stadigt i marken. May har själv gått en cykelkurs för vuxna. Titta framåt så håller du balansen!

Läxor eller inte läxor?

Såhär i avslutningstider håller jag på med en artikel till skolstartsnumret av Skolfamiljen. Ja det måste bli så när det nu kommer ett långt sommarlov om jag ska hinna intervjua skolfolk. Texten ska handla om läxor. Vad är bra med läxor och vad är dåligt, vad säger forskningen? Och om man nu HAR läxor, vilket ju de allra flesta har hur gör man då hemma för att få det att fungera så smidigt och roligt som möjligt? Har du som förälder eller elev i grundskolan några tips du vill dela med dig av - mejla mig dina kontaktuppgifter på ordomening@hotmail.com.
Tjejerna på bilden går i Fria Maria Barnskola och där har man inte regelbundna läxor på lågstadiet. Mer om varför får du läsa när tidningen kommer. Men skolan uppmanar till läsning hemma och för Edith och Isabel är det inga problem. De gillar att läsa.

Lugnet tillbaka i Husby

Och nu hoppas vi att det är där för att stanna. De som känner mig vet att jag har stor respekt för det jobb alla olika anställda gör i både kommuner och landsting. Men jag kanske har mina favoriter ändå. Fältassistenterna. Inte bara för att jag råkar vara tillsammans med en f d fritidsledare och fältassistent (numera handläggare på Riksidrottsförbundet och proffs på att hitta bra cykelvägar på fritiden).
Nej det handlar om känslan fältarna har för "sina" ungdomar. Lugnet, närvaron, sättet att bygga relationer och skapa förtroende. Allt det där märks när de pratar om sitt jobb. Som föräldrar är vi många som känt en stor trygghet i att veta att fältarna finns där ute när våra tonåringar startar sin frigörelseprocess från oss och kommer i kontakt med både det ena och det andra.
Häromdan var jag i Husby och träffade Kajsa Sundell och Dennys Torrico. Det var då jag blev påmind om hur mycket jag gillar dem som bedriver socialt arbete ute på gator och torg. De gjorde mig glad när de förmedlade sin känsla för förorten och det positiva som finns där. Det blir en text i nästa Socionomen.

En stad där cyklar går före bilar

Visst hade jag hört om Amsterdam som världens främsta cykelstad. Men inte hade jag fattat fullt ut att man faktiskt kan planera en stad helt utifrån människors och cyklars behov. På riktigt. Inte någon gång under de tre hela dagar som jag nu cyklat i och utanför staden har jag känt mig störd eller trängd av bilar.

Det finns 75 kilometer kanaler i Amsterdam. 

Roffe är proffs på att planera bra turer så en dag åkte vi ut till vallarna mot havet. 

Nästa dag följde vi floden Amstel till mysiga byn Ouderkerk och ett superfint fik. 

Holland är ju känt för sina ostar så vi köpte några. 

Mera mat. På Van Gogh muséet.

Nu är jag väldigt taggad att skriva ett resereportage med fokus på cykel härifrån såklart. Vem vill ha det? 

Besök i begravningsbilsfabriken

En begravningsbil är en stor investering för en byrå och också en viktig symbol för verksamheten. Det tog inte lång tid för mig i den här branschen att inse att för många (män) är de här bilarna riktiga ögonstenar. Idag har jag fått se hur de byggs. Väldigt kort och förenklat kan man säga att man tar en VolvoV70, monterar ner stora delar av den. Kapar den och förlänger, sätter i nya dörrar, nytt glas och en mängd inredningsdetaljer, drar ny el och lackerar om den. Riktigt hantverk. Fyra månader tar det från beställning till leverans. Det här lärde jag mig på Nilsson special vehicle i Laholm.  Nilssons har 90 procent av den svenska begavningsbilsmarknaden och säljer också bilar till länder som Storbritannien, Belgien och Italien. Dessutom bygger de ambulanser, limousiner och diplomatbilar enligt samma princip. En väldigt mera ordentlig beskrivning av byggprocessen och fina bilder kommer i nästa nummer av Memento 7:e juni.

                                                  Oj! Vilket fint välkomnande. 

  Bertil Hagberg fotade.Hans specialité är flygfoto. 

   Sen fick jag skjuts till Göteborg i den splitternya demobegravningsbilen. Mjukt och skönt. Fick anstränga mig för att inte somna. 

Men innan jag lämnade Laholm hann jag med trevlig och god lunch med utsikt över Lagan, Teckningsmuséet och bokhandeln  Rena rama semestern. Idag och imorgon blir det jobb på Sveriges Begravningsbyråers Förbunds årskongress. 

Är det normalt att ha klimatångest?

Idag kom Modern Psykologi i min brevlåda. En tidning som jag själv gärna läser. Det gör det lite extra roligt att medverka tillsammans med Maria Korpskog med en artikel om klimatångest. Lite kan man säga att det är Marias klimatångest som ligger bakom artikelidén. Hon kan väldigt mycket i den här frågan och hon vet vilka som är auktoriteter bland psykologer och psykoterapeuter. Som psykoterapeuten Marta Cullberg Weston som engagerat sig i nätverket Klimataktion. Och Billy Larsson, psykolog, psykoterapeut och doktor i psykologi som fick sin första patient med svår klimatångest för några år sedan. Ett startskott för hans eget engagemang. Ett råd de ger till den som får ångest när planeten får feber är att organisera sig tillsammans med andra. Det har både Jonas Paulsson, som startade Köttfri måndag och Idah Magnusson aktiv i Föräldravrålet, gjort. "Krisen har gått i olika faser, men landat i ett jävlar anamma och gjort mig till en gladare person" säger hon. Det är Idah du ser på den här bilden. (Foto: Sofia Runarsdotter)

Envis som en gris

Att vara envis och dessutom tänka "jag gör det här minst lika bra som någon annan". Det är två bra egenskaper för en frilansare. Påhittighet skadar inte heller. Ibland får man lön för mödan först efter fyra år! Det hände mig idag på 1:a april att jag fick ett mejl från Scanpix där jag skulle godkänna ett fakturaunderlag. Jag höll faktiskt på att trilla av stolen när jag såg att Riksdagsförvaltningen köpt två bilder av EU-parlamentariker som jag tog i Strasbourg 2009.
Det var en fantastisk resa till mandatperiodens sista session. Den betalades av EU och bland andra var Camilla Kvartoft  (ni vet hon som pratar brott i teve med Leif GW) med och direktsände i radio. Jag hade så många bra idéer på jobb när jag kom hem. Och jag älskade staden. Jag tänkte att jag skulle kunna sälja någonting i alla fall, eftersom det var valrörelse och allt. Men det var tji. Den enda artikel jag sålde var till Intra och den hade vi gjort upp om innan jag åkte. Det kändes trist men sånt är livet. Jag hade tagit många porträttbilder av politiker och slängde iväg dom till Scanpix bildbank.Tänkte att någon tidning skulle behöva nytagna bilder. Men icke. Förrän fyra år senare alltså. Det var en rolig överraskning. De bilder som Riksdagförvaltningen köpt är den översta på Anna Ibrisagic (M) och den på Olle Schmidt (FP) och sälen. Det skulle vara roligt att veta vad dom ska ha dom till. Nån ny broschyr kanske. Eller webben.

Roligt med skrivarkurs

Jag blir lika förundrad varje gång vi startar en ny skrivarkurs. Tänk att det finns så många fantastiskt trevliga och kloka människor som vill skriva för att påverka och som har så mycket att berätta. Social Aktions skrivarcirklar riktar sig till socionomstudenter, yrkesverksamma socialarbetare och personer med egen erfarenhet och verksamma inom olika brukarorganisationer. På så sätt blir cirkeln inte bara ett sätt att komma igång med olika slags skrivande utan också en möjlighet att mötas och ta del av av varandras erfarenheter.Diskussionerna går höga och de två timmarna räcker knappt till. Det är berikande och inspirerande att få vara cirkelledare tillsammans med Anne Skånér.

Många av deltagarna har startat egna bloggar under kursens gång och idag hade vi fokus på bilder. Anders Löwdin, själv fotograf, var gästföreläsare och pratade form och teknik- hur bilden blir snygg och höjer bloggens läsvärde. Sedan diskuterade vi förstås upphovsrätt. Bilden på marsipankakan som jag bakat tog Gabriella Mattsson. Kycklingen och jag säger Glad Påsk!

Såhär glada är vi när vi jobbar. Foto Anders Löwdin.

Och här är hela gruppen, utom Peter som är i fjällen. Också Anders som fotat.

Vad har tiggarna för val?

Ingen kan längre undgå att se dem. Tiggarna finns vid varje T-baneuppgång. Varför är de här? Många är romer från Rumänien, många kan varken läsa eller skriva, deras dåliga utbildning gör att de bara kan få enklare jobb i jordbruket i Rumänien under sommaren.

–Vad har vi för val? Ska vi stjäla och råna, då är det bättre att komma hit och tigga, säger Stefan 18 år, rom  från södra Rumänien. Han har bara gått ett år i skolan och tigger på tunnelbanan från Hässelby in till stan tillsammans med sin två år yngre syster. Med sin morbror och en äldre bror bor de i en bil. De hoppas få ihop pengar till ett hus och en häst. De är barn i Europa. Just nu när vi träffar dem är de barn i Sverige. För mig är det omöjligt att inte beröras av deras fattigdom. Läs mer i kommande nummer av SocialQrage.
Ett jobb som inte hade gått att göra för mig och Maria Korpskog utan socionomen Cristina Bornea som själv är från Rumänien och tolkar åt oss.

PS. Den uppmärksamme ser att detta inlägg är skrivit INNAN DN hade sin jätteserie på samma tema. Det är urbra att DN gjort sina artiklar - de är välskrivna och enormt omfattande. Att vår artikel till SocialQrage var färdigskriven men inte tryckt innan DN:s publiceringar började bryr sig ju ingen annan än Maria, Cristina  och jag om. Men lite bitter får man tillåta sig att vara ibland över att vi inte jobbar med snabba "agensdsättande" medier.

PS.PS. Cristina Bornea som tolkade har också gått SocialAktions skrivarcirkel. Såhär skriver hon nu om vad tiggeriet gör med oss.

Politisk satir

Visst kan man kalla det här politisk satir? Politik med humor är det i alla fall. Och det tar typ en kvart att skriva sådana här texter för mig och Maria Korpskog. Nån av oss kommer på ett aktuellt ämne och sen plockar vi i vår  skattkista som är till bredden fylld med fakta om kommuner, kommunalråd och sådant som fram tills dess varit onödigt vetande. Vi får någon form av användning för alla våra kommunspaningar och vi har väldigt roligt. Förhoppningsvis tycker läsarna det är lite roligt också. Något av det vi skrivit om på sistone är: politikerskola för kvinnor, politikerskola i sociala medier, nya djur i kommunernas tjänst, skolavslutning i kf-salen, stora kungliga förskoleguiden och hemmatatuerare,

Redaktör - världens bästa jobb

Nu har jag suttit hela kvällen och pillat med detaljerna i årets första Memento. Lagt till lite text här och tagit bort lite där, skrivit bildtexter, vässat ingresser. Rubrikerna tycker jag att jag gör sjukt bra från början. Kanske borde vara mer självkritisk där? Nåväl helheten blir bred, dock ej spretig. Det ena reportaget handlar om gravstenar från när och fjärran, inklusive återanvända som Jönköping är bäst på! Det andra handlar om minnestalet vid begravningen och hur det blir så bra som möjligt. Där har vi intervjuat några proffs; en prästutbildare, en präst och en borgerlig officiant. En intressant text handlar om rekonstruktiv kosmetik. Något som används i USA för att få folk att se yngre ut när de dött, men i Sverige handlar det om att återställa skador så att anhöriga kan få ta det sista viktiga avskedet även av den som råkat ut för en olycka. Så har vi en debattartikel om det miljö(o)vänliga och (o)etiska i att hålla döda nedfrysta år efter år. Och sist i tidningen som alltid vinjetten "En sista hälsning"- den här gången med Lars-Åke Babsan Wilhelmsson. 15:e mars finns tidningen hos prenumeranterna. På bilden ser du Magnus Berggren och Karin Tinis från kyrkogårdsförvaltningen i Jönköping som guidade mig bland återanvända stenar.

Vilka föräldrar bråkar om barnen i domstol?

Vårdnadstvisterna i domstol  har ökat med 100 procent sedan 2004. Det betyder att ungefär 10 000 barn varje år är med om att deras föräldrar bråkar om var de ska bo och hur umgänget mellan barn och föräldrar ska se ut. 

– Samhället gör inte sin plikt när det gäller barn i svåra vårdnadstvister.  Man har åsidosatt det faktum att de lever i en krigshärd.

Det säger Marianne Gabrielsson, forskningsassistent på FoU Södertörn som tillsammans med Annika Rejmer på rättssociologen vid Lunds Universitet nu genomför den största studien någonsin av vårdnadstvister i Sverige.

De ska försöka ta reda på vilka föräldrar som hamnar i sådana tvister. Vilken livssituation de har, om de kommer från olika länder, om de är i olika åldrar, varför de separerar, om det funnits kränkningar i relationen.

– Vi har hypoteser kring det här. Vi tror att det finns missbruk, våld och psykisk ohälsa. Men vi vet inte, det är inte vetenskapligt undersökt, säger Marianne Gabrielsson. Det är henne du ser på bilden. 

Socionomen Tobias Sunnerfjell jobbar på Rädda barnens Centrum för barn och ungdomar i utsatta livssituationer i Göteborg. Han träffar barn mellan 6 och 13 år som har föräldrar som inte kan sluta bråka fast de separerat. Kanske mår barnen diffust dåligt, har ont i huvudet eller i magen, är oroliga och ledsna. Tobias Sunnerfjell menar att det fortfarande är svårt att hitta individuellt stöd för de här barnen som får sina besvär på grund av föräldrarnas konflikter.   

– De ska ju inte sjukdomsförklaras för att de lever mitt i en konflikt, säger han. 

Läs mer i nästa nummer av Socionomen. 

Gemensamt asylsystem i EU

Diskussionerna om ett gemensamt asylsystem i EU har pågått sedan Balkankriget i slutet av 1990-talet. Då tog Sverige emot 82 000 flyktingar därifrån under ett enda år. Vissa regler har antagits, men i praktiken har det varit svårare. Igår var jag på stipendieresa till Bryssel för att vara med på ett seminarium särskilt för journalister från alla medlemsländer. Nu är det bara någon månad kvar tills ett förslag ska klubbas. Ett syfte med de gemensamma reglerna är att flyktingar ska tas emot på ett humanitärt och rättssäkert sätt. Vilket inte är fallet idag. Cecilia Wikström, FP, sa klart ifrån att det får bli slut på att behandla människor som flyr undan förföljelse och krig sämre än kriminella och låsa in dem. Det vet vi har skett/sker både i Grekland, Malta och Italien.Ett annat syfte med de nya reglerna är att få till stånd en större solidaritet mellan medlemsländerna. 10 av de 27 medlemmarna, tar idag emot 95 % av de flyktingar som beviljas asyl i EU. Så kan det inte fortsätta menar en bred majoritet i parlamentet, även de konservativa är med. Så kommer jag hem och läser i den pinfärska Dagens Samhälle att en av tre toppmoderater i kommunerna vill begränsa det svenska flyktingmottagandet. Hur ser det ut med solidariteten mellan de svenska kommunerna, varför tar vissa inte några flyktingar och andra väldigt många? Har vi ett EU i miniatyr här?
På bilderna ser du Cecilia Wikström som deltog i paneldebatt och Anna Maria Corazza Bildt som minglade med ledarskribent Lars Ströman från Nerikes Allehanda. NA är den tidning som skriver mest om EU-frågor, näst efter DN.

PS. Det tog ganska lång tid men nu i juni är beslutet taget. Här på flyktingbloggen kan du läsa vad Anna Hedh (S) tycker.

Ett duvslag med gravar?

Vet du vad ett columbarium är?  Det är det antika Roms begravningsform som liknade ett duvslag som fått ge namn till våra gravvalv. Om du besöker Gustaf Vasa kyrka vid Odenplan finns där under kyrkan Sveriges första (från 1924) och största (ev finns ett större i Hägersten) columbarium med 35 000 gravrätter avsedda för förvaring av gravurnor. 20 000 av dem är utnyttjade. Sven Löfvenberg är fastighetschef i Gustaf Vasa och Adolf Fredrik församling i centrala Stockholm och stolt över kyrkan och columbariet. Det syns på bilden tycker jag.

Just nu spränger man för Citytunneln 12 meter under  kyrkan. Av skador som blivit på Maria Magdalena och Matteus kyrkor vid tidigare sprängningar har man lärt sig att använda lägre vibrationsvärden och ha bättre koll. Nu är altaruppsatsen i Gustaf Vasa kyrka inbyggd i en träställning och allt löst är fastlimmat. När Citybanan är klar kommer det här att bli Stockholms största knutpunkt. Allt detta vet jag för att jag var med när SSIB:s hade höstkonferens just här. (Stockholmsregionens samarbetsorgan i begravningsfrågor). Jag skriver en kort text om det i kommande nummer av Kyrkogården.