Ta ansvar för placerade barn

När jag läser Sveriges Kommuner och Landstings (SKL:s) debattartikel Debatten om de placerade barnen måste nyanseras, blir jag bedrövad. Det oroar mig att SKL ser behov av att försvara sig. Det är inte det som behövs. Det som behövs är att ansvariga erkänner de misstag som gjorts tillbaka i tiden, inser att misstag fortfarande görs och samtidigt inför framtiden förmedlar hopp, kunskap och en äkta vilja att göra precis allt som står i deras makt för de barn som har ett extra svårt utgångsläge och där samhället ikläder sig rollen som förälder.

För några år sedan bestämde vi oss för att göra en bok, min journalistkollega och vän, Anna Kakuli och jag. Vi hade båda skrivit många artiklar om de mörka sidorna i den sociala barnavården. Vi hade också skildrat goda exempel på verksamheter som fungerar. Kerstin Wigzell hade nyligen kommit med sin Barnskyddsutredning, flera uppmärksammade fall av vanvård var aktuella, Vanvårdsutredningen kom med sin första delrapport. Vi anade vilken debatt slutrapporten skulle leda till. Vi kände att det vi skrev om var oerhört tungt. Samtidigt tror vi i grunden på kommuner och alla som jobbar där, både politiker och tjänstemän. Framförallt önskar vi att alla barn ska få en bra uppväxt. Vi ville förmedla hopp till alla som gör sitt allra bästa för de här barnen. Men också kunskap. Vi ville att det bästa av aktuell forskning och praktik skulle komma så många placerade barn som möjligt till godo genom vår bok. Vi ville berätta hur viktig varje länk i kedjan är. Om en länk brister måste de andra fungera, då undviker vi att det går riktigt illa. Det som drev oss var hoppet om förbättring. Men inte en sekund tillät vi oss att glömma vanvården och bristerna, det var hela tiden fonden. Så länge barn fortsätter att fara illa när samhället tagit över föräldraansvaret kan ingen luta sig tillbaka och säga att vi gör det bästa vi kan.
Boken heter Ett annat hemma- om samhällets ansvar för placerade barn, (Gothia 2011). Den tar upp:

• den sociala barnavårdens historia och framtid
• rekrytering av familjehem
• utbildning och stöttning av familjehem
• hur oerhört viktig skolan är som skyddsfaktor
• brister i hälsovård 
• vad placerade barn själva berättat efter avslutad placering
• hur man kan bli bättre på att lyssna på dem det handlar om
• den svåra relationen mellan familjehemmet och de biologiska föräldrarna
• svårigheterna att upphandla ungdomsvård 
• krishantering och 
• ansvaret mellan politiker och tjänstemän. 

                                                                                                     
Jag är vansinnigt stolt över den och över det arbete vi, och alla medverkande, la ner. Har den då blivit någon kioskvältare ute på socialförvaltningarna? Obligatorisk kurslitteratur på landets alla socionomutbildningar? Har Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) uppmärksammat kommunerna på den? Svaren på alla frågorna är nej. Men debatten pågår och det är bra. Kan vårt bidrag bli en pusselbit för någon någonstans är jag nöjd. För alla goda krafter behövs. Senast i våras kom en ny oroväckande rapport från Socialstyrelsen.

PS. Jag har en kollega/vän som är adopterad, Sofia French. När det blev debatt om den forskning som visade liknande överrisker  för adopterade barn, som de vi också ser för placerade barn, bestämde hon sig tillsammans med Astrid Trotzig för att nyansera bilden. Det blev antologin Hitta hem.Vuxna adopterade från Korea berättar.  (Wahlström och Widstrand 2003). Jag ser fram emot en liknande antologi  - skriven av de placerade barnen själva. Inte av SKL.

Djursholm, en oskriven lag om framgång

Även för dem som har problem under uppväxten i Djursholm går det ofta bra senare i livet. Det finns stöttande nätverk, mycket självförtroende, nästan en oskriven lag om framgång. Men sociala problem finns förstås också här i Sveriges rikaste område.

Alkoholmissbruk är det vanligaste problemet, säger Margareta Heimer, socialdirektör i Danderyd. Maria Korpskog har intervjuat henne i en artikel som vi skrivit tillsammans i Socionomen. Den kan du läsa här. I papperstidningen finns sedan också en fördjupande text just om missbruk och en om vårdnadskonflikter i Djursholm/Danderyd. Det kan bli hårda sådana när det finns mycket pengar att bråka om och en fin fasad rämnar.

En sak som är speciell i Danderyd är att gruppen adopterade är större än riksgenomsnittet, även om antalet adoptioner nu minskar dramatiskt i hela landet. Resursstarka föräldrar finns på plussidan men det är också en riskfaktor att växa upp i en högpresterande miljö.
– Det finns så starka förväntningar på att bi lyckad och duktig. Det kan vara tufft för ett barn som varit med om flera separationer, säger familjerättssekreteraren Nina Stenbom i min text.

Debutant i Almedalen

Nu har jag varit där. I Visby tillsammans med 12 000 politiker, journalister och påverkare. Det var intressant, lärorikt och roligt. Det gav också mersmak för Gotland som jag inte besökt på över 10 år. Jag hade glömt att det är så fantastiskt vackert. Nästa år blir det semester där!

Tiden från måndag till fredag gick oerhört snabbt. Jag har såklart varit på seminarier. Några av dem har jag skrivit kort om på SocialAktion. Andra mognar kanske till artikelidéer längre fram, ytterligare annat får ses som ren fortbildning. Det var svårt att bestämma om jag skulle gå på sånt som jag brukar gå på och som jag ofta skriver om eller om jag skulle ta chansen att gå på helt andra grejer. Det blev både och. Jag har lyssnat på partiledarnas tal. Först var jag väldigt besviken på retoriken, sen blev det bättre.Jag tyckte mycket om Idrottens dag med alla pröva-på aktiviteter. Visst har jag minglat, men ja, så speciellt var väl inte just det. Roligast var att stöta på gamla bekanta även om jag såklart också knöt några nya kontakter. Och något rosédrickande såg jag inte på dagtid. Jag är besviken över att jag inte lyckades få smaka den alkoholfria Almedalsdrinken, den fanns inte någonstans där jag frågade efter den.

Jag uppskattade aktionen att göra ett begravningståg och begrava den svenska vapenexporten på stranden. Jag njöt av cykelturen till Leva Kungslador och den goda vegetariska buffén där. Och avslutningskvällens cykeltur till Visby Strandby ackompanjerad av solnedgången i havet blev en fin avrundning.

Heidi ”Armbryterskan från Ensamheten” Andersson lär Felice 6 år hur man bryter arm.

Närmre Almedalsdrinken än såhär kom jag inte. Klicka på bilden så kan du läsa ingredienserna. Foto: Rolf Jönsson. Han tog förresten 30-talet såna här bilder på olika tröjbudskap. Dem skulle jag lägga som en bildspelsserie om jag hade den funktionen här...

Sommartider - cykeltider

Visst blir man sugen på att cykla nu? När vädret är så härligt och tempot sjunker en aning. 

Vi har börjat cykla igenom alla turerna i boken igen. Jag är fortfarande störtförtjust i allihop. Bläddra lite här. Och så längtar jag lite till Skåne. Och Danmark. 

Att lära sig cykla som vuxen

Friheten att kunna cykla till jobbet, till affären eller göra en mysig cykelutflykt med barnen. Hälsovinsten i att på ett enkelt sätt röra sig. Den som aldrig haft tillfälle att lära sig cykla missar allt det där. Cykelfrämjandet i Stockholm vill ge fler möjlighet att kunna cykla och ordnar därför cykelkurser för vuxna. Bra idé! Men det behövs såklart instruktörer. Därför gick jag på en instruktörsutbildning. Det var roligt och det skulle vara superkul att ha en kurs eller flera till exempel i Bredäng, Skärholmen eller Alby. Kanske kan det bli möjligt till våren? Men då måste det finns intresse hos stadsdelar och kommuner att samarbeta. Och instruktörer som vill ställa upp ideellt. I sommar startar kurser i Sundbyberg den 17/6, Järfälla  6/8, Solna 2/9 och Upplands-Väsby 17/9. Vet du nån som vill gå kurs eller vara funktionär? Tipsa dom att höra av sig till eva.lind-bath@cykelframjandet.se
På bilden visar Eva Lind-Båth instruktörskursdeltagarna May och Jacques hur man anpassar en cykel för en nybörjare. Den ska vara låg så att man får fötterna stadigt i marken. May har själv gått en cykelkurs för vuxna. Titta framåt så håller du balansen!

Läxor eller inte läxor?

Såhär i avslutningstider håller jag på med en artikel till skolstartsnumret av Skolfamiljen. Ja det måste bli så när det nu kommer ett långt sommarlov om jag ska hinna intervjua skolfolk. Texten ska handla om läxor. Vad är bra med läxor och vad är dåligt, vad säger forskningen? Och om man nu HAR läxor, vilket ju de allra flesta har hur gör man då hemma för att få det att fungera så smidigt och roligt som möjligt? Har du som förälder eller elev i grundskolan några tips du vill dela med dig av - mejla mig dina kontaktuppgifter på ordomening@hotmail.com.
Tjejerna på bilden går i Fria Maria Barnskola och där har man inte regelbundna läxor på lågstadiet. Mer om varför får du läsa när tidningen kommer. Men skolan uppmanar till läsning hemma och för Edith och Isabel är det inga problem. De gillar att läsa.

Lugnet tillbaka i Husby

Och nu hoppas vi att det är där för att stanna. De som känner mig vet att jag har stor respekt för det jobb alla olika anställda gör i både kommuner och landsting. Men jag kanske har mina favoriter ändå. Fältassistenterna. Inte bara för att jag råkar vara tillsammans med en f d fritidsledare och fältassistent (numera handläggare på Riksidrottsförbundet och proffs på att hitta bra cykelvägar på fritiden).
Nej det handlar om känslan fältarna har för "sina" ungdomar. Lugnet, närvaron, sättet att bygga relationer och skapa förtroende. Allt det där märks när de pratar om sitt jobb. Som föräldrar är vi många som känt en stor trygghet i att veta att fältarna finns där ute när våra tonåringar startar sin frigörelseprocess från oss och kommer i kontakt med både det ena och det andra.
Häromdan var jag i Husby och träffade Kajsa Sundell och Dennys Torrico. Det var då jag blev påmind om hur mycket jag gillar dem som bedriver socialt arbete ute på gator och torg. De gjorde mig glad när de förmedlade sin känsla för förorten och det positiva som finns där. Det blir en text i nästa Socionomen.

En stad där cyklar går före bilar

Visst hade jag hört om Amsterdam som världens främsta cykelstad. Men inte hade jag fattat fullt ut att man faktiskt kan planera en stad helt utifrån människors och cyklars behov. På riktigt. Inte någon gång under de tre hela dagar som jag nu cyklat i och utanför staden har jag känt mig störd eller trängd av bilar.

Det finns 75 kilometer kanaler i Amsterdam. 

Roffe är proffs på att planera bra turer så en dag åkte vi ut till vallarna mot havet. 

Nästa dag följde vi floden Amstel till mysiga byn Ouderkerk och ett superfint fik. 

Holland är ju känt för sina ostar så vi köpte några. 

Mera mat. På Van Gogh muséet.

Nu är jag väldigt taggad att skriva ett resereportage med fokus på cykel härifrån såklart. Vem vill ha det? 

Besök i begravningsbilsfabriken

En begravningsbil är en stor investering för en byrå och också en viktig symbol för verksamheten. Det tog inte lång tid för mig i den här branschen att inse att för många (män) är de här bilarna riktiga ögonstenar. Idag har jag fått se hur de byggs. Väldigt kort och förenklat kan man säga att man tar en VolvoV70, monterar ner stora delar av den. Kapar den och förlänger, sätter i nya dörrar, nytt glas och en mängd inredningsdetaljer, drar ny el och lackerar om den. Riktigt hantverk. Fyra månader tar det från beställning till leverans. Det här lärde jag mig på Nilsson special vehicle i Laholm.  Nilssons har 90 procent av den svenska begavningsbilsmarknaden och säljer också bilar till länder som Storbritannien, Belgien och Italien. Dessutom bygger de ambulanser, limousiner och diplomatbilar enligt samma princip. En väldigt mera ordentlig beskrivning av byggprocessen och fina bilder kommer i nästa nummer av Memento 7:e juni.

                                                  Oj! Vilket fint välkomnande. 

  Bertil Hagberg fotade.Hans specialité är flygfoto. 

   Sen fick jag skjuts till Göteborg i den splitternya demobegravningsbilen. Mjukt och skönt. Fick anstränga mig för att inte somna. 

Men innan jag lämnade Laholm hann jag med trevlig och god lunch med utsikt över Lagan, Teckningsmuséet och bokhandeln  Rena rama semestern. Idag och imorgon blir det jobb på Sveriges Begravningsbyråers Förbunds årskongress. 

Är det normalt att ha klimatångest?

Idag kom Modern Psykologi i min brevlåda. En tidning som jag själv gärna läser. Det gör det lite extra roligt att medverka tillsammans med Maria Korpskog med en artikel om klimatångest. Lite kan man säga att det är Marias klimatångest som ligger bakom artikelidén. Hon kan väldigt mycket i den här frågan och hon vet vilka som är auktoriteter bland psykologer och psykoterapeuter. Som psykoterapeuten Marta Cullberg Weston som engagerat sig i nätverket Klimataktion. Och Billy Larsson, psykolog, psykoterapeut och doktor i psykologi som fick sin första patient med svår klimatångest för några år sedan. Ett startskott för hans eget engagemang. Ett råd de ger till den som får ångest när planeten får feber är att organisera sig tillsammans med andra. Det har både Jonas Paulsson, som startade Köttfri måndag och Idah Magnusson aktiv i Föräldravrålet, gjort. "Krisen har gått i olika faser, men landat i ett jävlar anamma och gjort mig till en gladare person" säger hon. Det är Idah du ser på den här bilden. (Foto: Sofia Runarsdotter)

Envis som en gris

Att vara envis och dessutom tänka "jag gör det här minst lika bra som någon annan". Det är två bra egenskaper för en frilansare. Påhittighet skadar inte heller. Ibland får man lön för mödan först efter fyra år! Det hände mig idag på 1:a april att jag fick ett mejl från Scanpix där jag skulle godkänna ett fakturaunderlag. Jag höll faktiskt på att trilla av stolen när jag såg att Riksdagsförvaltningen köpt två bilder av EU-parlamentariker som jag tog i Strasbourg 2009.
Det var en fantastisk resa till mandatperiodens sista session. Den betalades av EU och bland andra var Camilla Kvartoft  (ni vet hon som pratar brott i teve med Leif GW) med och direktsände i radio. Jag hade så många bra idéer på jobb när jag kom hem. Och jag älskade staden. Jag tänkte att jag skulle kunna sälja någonting i alla fall, eftersom det var valrörelse och allt. Men det var tji. Den enda artikel jag sålde var till Intra och den hade vi gjort upp om innan jag åkte. Det kändes trist men sånt är livet. Jag hade tagit många porträttbilder av politiker och slängde iväg dom till Scanpix bildbank.Tänkte att någon tidning skulle behöva nytagna bilder. Men icke. Förrän fyra år senare alltså. Det var en rolig överraskning. De bilder som Riksdagförvaltningen köpt är den översta på Anna Ibrisagic (M) och den på Olle Schmidt (FP) och sälen. Det skulle vara roligt att veta vad dom ska ha dom till. Nån ny broschyr kanske. Eller webben.

Roligt med skrivarkurs

Jag blir lika förundrad varje gång vi startar en ny skrivarkurs. Tänk att det finns så många fantastiskt trevliga och kloka människor som vill skriva för att påverka och som har så mycket att berätta. Social Aktions skrivarcirklar riktar sig till socionomstudenter, yrkesverksamma socialarbetare och personer med egen erfarenhet och verksamma inom olika brukarorganisationer. På så sätt blir cirkeln inte bara ett sätt att komma igång med olika slags skrivande utan också en möjlighet att mötas och ta del av av varandras erfarenheter.Diskussionerna går höga och de två timmarna räcker knappt till. Det är berikande och inspirerande att få vara cirkelledare tillsammans med Anne Skånér.

Många av deltagarna har startat egna bloggar under kursens gång och idag hade vi fokus på bilder. Anders Löwdin, själv fotograf, var gästföreläsare och pratade form och teknik- hur bilden blir snygg och höjer bloggens läsvärde. Sedan diskuterade vi förstås upphovsrätt. Bilden på marsipankakan som jag bakat tog Gabriella Mattsson. Kycklingen och jag säger Glad Påsk!

Såhär glada är vi när vi jobbar. Foto Anders Löwdin.

Och här är hela gruppen, utom Peter som är i fjällen. Också Anders som fotat.

Vad har tiggarna för val?

Ingen kan längre undgå att se dem. Tiggarna finns vid varje T-baneuppgång. Varför är de här? Många är romer från Rumänien, många kan varken läsa eller skriva, deras dåliga utbildning gör att de bara kan få enklare jobb i jordbruket i Rumänien under sommaren.

–Vad har vi för val? Ska vi stjäla och råna, då är det bättre att komma hit och tigga, säger Stefan 18 år, rom  från södra Rumänien. Han har bara gått ett år i skolan och tigger på tunnelbanan från Hässelby in till stan tillsammans med sin två år yngre syster. Med sin morbror och en äldre bror bor de i en bil. De hoppas få ihop pengar till ett hus och en häst. De är barn i Europa. Just nu när vi träffar dem är de barn i Sverige. För mig är det omöjligt att inte beröras av deras fattigdom. Läs mer i kommande nummer av SocialQrage.
Ett jobb som inte hade gått att göra för mig och Maria Korpskog utan socionomen Cristina Bornea som själv är från Rumänien och tolkar åt oss.

PS. Den uppmärksamme ser att detta inlägg är skrivit INNAN DN hade sin jätteserie på samma tema. Det är urbra att DN gjort sina artiklar - de är välskrivna och enormt omfattande. Att vår artikel till SocialQrage var färdigskriven men inte tryckt innan DN:s publiceringar började bryr sig ju ingen annan än Maria, Cristina  och jag om. Men lite bitter får man tillåta sig att vara ibland över att vi inte jobbar med snabba "agensdsättande" medier.

PS.PS. Cristina Bornea som tolkade har också gått SocialAktions skrivarcirkel. Såhär skriver hon nu om vad tiggeriet gör med oss.

Politisk satir

Visst kan man kalla det här politisk satir? Politik med humor är det i alla fall. Och det tar typ en kvart att skriva sådana här texter för mig och Maria Korpskog. Nån av oss kommer på ett aktuellt ämne och sen plockar vi i vår  skattkista som är till bredden fylld med fakta om kommuner, kommunalråd och sådant som fram tills dess varit onödigt vetande. Vi får någon form av användning för alla våra kommunspaningar och vi har väldigt roligt. Förhoppningsvis tycker läsarna det är lite roligt också. Något av det vi skrivit om på sistone är: politikerskola för kvinnor, politikerskola i sociala medier, nya djur i kommunernas tjänst, skolavslutning i kf-salen, stora kungliga förskoleguiden och hemmatatuerare,

Redaktör - världens bästa jobb

Nu har jag suttit hela kvällen och pillat med detaljerna i årets första Memento. Lagt till lite text här och tagit bort lite där, skrivit bildtexter, vässat ingresser. Rubrikerna tycker jag att jag gör sjukt bra från början. Kanske borde vara mer självkritisk där? Nåväl helheten blir bred, dock ej spretig. Det ena reportaget handlar om gravstenar från när och fjärran, inklusive återanvända som Jönköping är bäst på! Det andra handlar om minnestalet vid begravningen och hur det blir så bra som möjligt. Där har vi intervjuat några proffs; en prästutbildare, en präst och en borgerlig officiant. En intressant text handlar om rekonstruktiv kosmetik. Något som används i USA för att få folk att se yngre ut när de dött, men i Sverige handlar det om att återställa skador så att anhöriga kan få ta det sista viktiga avskedet även av den som råkat ut för en olycka. Så har vi en debattartikel om det miljö(o)vänliga och (o)etiska i att hålla döda nedfrysta år efter år. Och sist i tidningen som alltid vinjetten "En sista hälsning"- den här gången med Lars-Åke Babsan Wilhelmsson. 15:e mars finns tidningen hos prenumeranterna. På bilden ser du Magnus Berggren och Karin Tinis från kyrkogårdsförvaltningen i Jönköping som guidade mig bland återanvända stenar.