Skrivarkurs, JMK, Offside, Memento och så vidare

En frilansare ska aldrig klaga över för mycket jobb. Men när många jobb är planerade och regelbundet återkommande blir det inte så mycket med det där fria. Då blir jag ibland trött. Men det är väl så det ska vara nu i den effektivaste av alla månader- oktober. Varje vecka ska Offside-sidan göras i Dagens Samhälle. Underbart att få vara regelbundet rolig och politiken lider ingen brist på ämnen, så är det ju. Onsdag kväll är det skrivarkursdags på söder, ett samarbetsprojekt mellan Makalösa föräldrar och SocialAktion. Då kommer 10 skrivsugna deltagare och skriver krönikor och debattartiklar så pennorna glöder. Ja vi har inga datorer och det är rätt skönt. I veckan som gick var det dags för terminens besök på JMK. Vi pratade socialjournalistik, och den här gången  blev jag glad - studenterna hade idéer! Men nu måste snart mitt redaktörsarbete med Memento ta fart. Ett reportageblock kommer att handla om "äldre och sorg". Alla de här grejjerna gör jag ihop med Maria Korpskog. Vårt samarbete blir visst mer och mer omfattande. Men nu över helgen har jag tagit ledigt och hälsar på min son Alexander  i Härnösand. Bilden är på honom utanför hans praktikplats Länsstyrelsen. Imorgon har han lovat ta med mig till naturreservatet Smitingen. På cykel. Yippiee!

Anna F möter Anna F

Det här är Anna Fredriksson. Min namne, tillika romanförfattare och manusförfattare för film och tv, bland annat har hon under en period varit huvudförfattare till klassikern Rederiet.

Ändå sedan hon kom med sin första bok Sommarhuset, har jag velat träffa henne. Då hörde folk av sig och gratulerade mig till min första roman! I somras kom hennes tredje roman, Augustiresan. En riktig rysare om Jenny som blir HR-chef och sedan mobbad av sina f d arbetskamrater. När läste du en bok om vuxenmobbning på jobbet senast? Nej, tänkte just det. Boken berörde mig och jag ville gärna skriva om den. Tänk att jag jobbat som personalsekreterare också. Och som chef. Det känns så länge sedan nu. Men det var roliga och viktiga jobb då. Nu blir det i alla fall ett författarporträtt av Anna i Chefen i fokus. Vi var rörande överens om att livet som frilans och att få vara sin egen chef är fantastiskt.

Jag hade tagit med mig mina egna böcker för att visa Anna. Tänkte att hon kanske ville ha nån, att hon kunde få välja en. Eftersom hon har sommarhus på Österlen ville hon gärna ha Cykelpromenader Öresund runt. Men hon ville också ha Ett annat hemma - om samhällets ansvar för placerade barn. Och då blev jag ju glad förstås. Den skulle kanske kunna passa som research för en kommande bok med tanke på hennes ämnesval och de karaktärer hon väljer. Man vet aldrig!

Spelet som ger högre kollektiv intelligens

Ikväll har vi spelat spel mina tre favoritgrabbar och jag. Och inte vilket spel som helst utan samarbetsspelet Cohero. Det går ut på att tillsammans lösa en massa problem på en öde ö, bygga en flotte och ta sig därifrån innan dricksvattnet tar slut. (Man klarar sig 40 dagar utan mat om man har vatten lärde jag mig.)Spelet har så många komponenter att ingen spelare ensam kan överblicka alla delar, allas bidrag till lösningar behövs. Det här är ett spel som så småningom kommer att finnas i handeln i en förenklad variant som sällskapsspel. Än så länge finns det för företag, grupper och skolor och då kräver det en introduktion. En sådan fick vi av en av spelets konstruktörer, psykologen Christofer Gradin Franzén. Vi fick också hjälp att efter att vi misslyckats med att ta oss levande från ön, reflektera över våra styrkor och svagheter som grupp.
Vi hade behövt mer konstruktiva konflikter för att hitta vassare lösningar, menade Christofer.
- Sammanfattningen efteråt var bäst. Nästa gång skulle vi klara det. Jag skulle gärna spela det här med mina kompisar, tyckte Teodor 18 år.

Helt klart tyckte vi alla fyra att det var både roliga och lärorika timmar. Teodor kommer att recensera spelet i Skolfamiljen och jag hoppas att jag kan skriva om det i någon av lärartidningarna när jag fått vara med och se hur lärare på Vittra gymnasium lär sig att bli processledare för att sedan använda spelet med eleverna.   

Psykologerna Christofer Gradin Franzén och Petter Eriksson
med Teodor hemma i vårt kök. 

Internationell dag för att förebygga självmord

Självmord är vanligare än att folk dör i trafiken. Det finns fortfarande tabun, skuld och skam runt att ta sitt liv. Och okunskap. Idag var jag på ett seminarium som hade rubriken "Ska man använda ordet självmord i en tidningsrubrik?" Det arrangerades av min favoritorganisation Mind. I panelen satt tidningsfolk och representanter för det som moderatorn kallade "självmordsmaffian", de som ständigt arbetar med att lyfta de här frågorna. Kanske blev jag lite förvånad när en av dem, Gunilla Wahlén som representerade SPES, (en förening för anhöriga till personer som tagit sitt liv), pläderade starkt för mer skriverier i media.

–Tystnaden är svårast, förklarade hon. Det är den som gör självmord och psykisk ohälsa skamfyllt. Hon jämförde med HBTQ och menade att öppenhet är enda rätta vägen.

Samtidigt är media rädda för att om de skriver om självmord ger det  impulser till andra att följa efter. Och metoder, hur folk gör, ska man INTE skriva om, det var nog alla överens om.

Så, artiklar som beskriver sammanhang och orsaker bakom självmord utan att glorifiera - det ville alla ha.

Jag tycker inte det här är någon enkel diskussion. För mig är det lätt att självcensuren slår till, risken att uppfattas som spekulativ finns alltid där. I sådana här fall vill man gärna ha en redaktion i ryggen, att diskutera med och stöta och blöta en text.

Jag har skrivit kort om seminariet här också.

På bilden ser du Carl von Essen, han är generalsekreterare för Mind, och var dagens moderator.

Tusen tankar om träd

I somras skrev jag i ren desperation en liten berättelse om min mamma och en lind som hon planterat och som hennes radhusföreningsstyrelse ville såga ner. Det var samtidigt som Vi-skogen ville ha bidrag till sin antologi Tusen tankar om träd. Idag fick jag veta att min berättelse kommer med i boken. Eftersom den är en slags kärleksförklaring till min mamma känns det extra roligt. Trädet på bilden är en jättegammal ek i Norra Kvill utanför Eksjö. Den var mamma, Roffe barnen och jag och tittade på 2009.

Såhär låter berättelsen:

Ella och linden

Ella, 87 bakar skorpor i sitt kök. Med jämna mellanrum kikar hon ut på linden hon planterat bakom sitt radhus. Den har växt sig över taken och nyss satt där 23 sidensvansar. Ella räknade noga och skrev upp siffran i den vackra fågeldagboken hon fick av barnbarnen i julklapp.

- Vad skulle jag göra om jag inte hade linden, säger Ella tyst, mest för sig själv.

Vad hon inte vet är att radhusföreningen vill, och kommer att, såga ner linden. De har bett mig prata med henne. De har försökt att prata med henne tidigare om att trädet är för stort. Hon är min älskade mamma och de har vänt sig till mig för att de vet att hon blir galen när de berättar för henne. Hon har gått med på att beskära det. Grannar har kommit och ringt på när Ella inte varit snabb nog med att räfsa upp löven. Ella har bott i sitt hus i snart 50 år, men det hjälper inte. För ett och ett halvt år sedan fick Ella nya grannar. De vill ha sol på sin tomt. Styrelsen bestämmer. Trädet ska ner.

Ella är uppväxt i Stockholms skärgård. Så nära skog och vatten du kan komma. Att känna doften av lindblommorna är för henne att minnas barndomen. Att höra insekterna surra är att veta att kretsloppet fungerar. Ella har arbetat hela sitt liv som lärare, bland annat i biologi. Hon vet hur viktiga bina är.Vad jag vet, som radhusföreningens styrelse inte vet, är att min mamma Ella riskerar att dö av sorg den dag de tar ner linden. Men trädet har blivit för stort. Natur som inte är tuktad skrämmer.

 Anna Fredriksson

Ordens makt är stor. När styrelsen fick läsa det här ändrade de sig. Linden står kvar, mycket hårt beskuren, men fåglarna kan fortfarande slå sig ner i den.  

Självhjälpsgrupper bot mot skuld och skam

Äggklockan och talstenen är viktiga för strukturen i självhjälpsgrupperna på Kvinnojouren Alla Kvinnors Hus i Karlstad. Jag blev både nedslagen och upplyft av mitt besök där. Nedslagen för att vi inte får stopp på mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Upplyft av att det finns så många ideella krafter som jobbar för att stötta de här kvinnorna. Och att de har metoder som kändes genuina och bra.
För att delta i en självhjälpsgrupp måste kvinnan ha lämnat den destruktiva relationen och det bör ha gått en tid, kanske har hon fått andra åtgärder som stödsamtal. Varje självhjälpsgrupp träffas en gång i veckan, tre timmar varje gång i sex månader. Max fem kvinnor i en grupp. Strukturerade rundor utifrån ämnen som kvinnorna väljer tillsammans. Målet? Att kvinnorna ska få träffa andra med liknande erfarenheter med den speciella förståelse och trygghet det innebär. Att det efter ett tag leder till att känslor av skuld och skam försvinner. Detta krävs för att kvinnan sedan ska kunna arbeta vidare med hur hon själv mår. Hjälp att få tillbaka ett liv värt att leva helt enkelt!
Läs mer i nästa nummer av Kvinnotryck,

Saltvatten blir dricksvatten på Utö

Jag älskar att ha semester på Utö. Det är avkopplande samtidigt som det finns så mycket fint och intressant här. Alltid hittar jag något som jag också vill skriva om när jag börjar jobba igen. Det har blivit i alla fall tre artiklar under de senaste åren, alla i Magasin Skärgård. I sommarnumret som är aktuellt nu har jag skrivit om Frode, 16 år och redan veteran på Utö Bakgård. Till höstens nummer är det tänkt att jag ska intervjua Lena Nyberg, vd för Skärgårdsstiftelsen. Om jag hittar någon intresserad tidning skulle det också vara roligt att få skriva om hur Utö vattenverk gör saltvatten till dricksvatten. Nu under högsäsong tas en mängd motsvarande 173 000 mjölkpaket saltvatten under ett dygn  från fjärden Mysingen. Vattnet går genom tre filter och ett membran och fem timmar senare kommer det ut i Gruvbyns kranar. Vid ett studiebesök idag lärde jag mig också att bakpulver tillsätts för att ge vattnet en god smak.

 Hans Walter och Tomas af Petersen har jobbat ihop på Utö vattenverk i 25 år. Tomas af Petersen så länge som 38 år för Skärgårdsstiftelsen. 

 Bakpulvret.

Gruvorna är reservvattentäkt och härifrån tas en del av dricksvattnet.

Ta ansvar för placerade barn

När jag läser Sveriges Kommuner och Landstings (SKL:s) debattartikel Debatten om de placerade barnen måste nyanseras, blir jag bedrövad. Det oroar mig att SKL ser behov av att försvara sig. Det är inte det som behövs. Det som behövs är att ansvariga erkänner de misstag som gjorts tillbaka i tiden, inser att misstag fortfarande görs och samtidigt inför framtiden förmedlar hopp, kunskap och en äkta vilja att göra precis allt som står i deras makt för de barn som har ett extra svårt utgångsläge och där samhället ikläder sig rollen som förälder.

För några år sedan bestämde vi oss för att göra en bok, min journalistkollega och vän, Anna Kakuli och jag. Vi hade båda skrivit många artiklar om de mörka sidorna i den sociala barnavården. Vi hade också skildrat goda exempel på verksamheter som fungerar. Kerstin Wigzell hade nyligen kommit med sin Barnskyddsutredning, flera uppmärksammade fall av vanvård var aktuella, Vanvårdsutredningen kom med sin första delrapport. Vi anade vilken debatt slutrapporten skulle leda till. Vi kände att det vi skrev om var oerhört tungt. Samtidigt tror vi i grunden på kommuner och alla som jobbar där, både politiker och tjänstemän. Framförallt önskar vi att alla barn ska få en bra uppväxt. Vi ville förmedla hopp till alla som gör sitt allra bästa för de här barnen. Men också kunskap. Vi ville att det bästa av aktuell forskning och praktik skulle komma så många placerade barn som möjligt till godo genom vår bok. Vi ville berätta hur viktig varje länk i kedjan är. Om en länk brister måste de andra fungera, då undviker vi att det går riktigt illa. Det som drev oss var hoppet om förbättring. Men inte en sekund tillät vi oss att glömma vanvården och bristerna, det var hela tiden fonden. Så länge barn fortsätter att fara illa när samhället tagit över föräldraansvaret kan ingen luta sig tillbaka och säga att vi gör det bästa vi kan.
Boken heter Ett annat hemma- om samhällets ansvar för placerade barn, (Gothia 2011). Den tar upp:

• den sociala barnavårdens historia och framtid
• rekrytering av familjehem
• utbildning och stöttning av familjehem
• hur oerhört viktig skolan är som skyddsfaktor
• brister i hälsovård 
• vad placerade barn själva berättat efter avslutad placering
• hur man kan bli bättre på att lyssna på dem det handlar om
• den svåra relationen mellan familjehemmet och de biologiska föräldrarna
• svårigheterna att upphandla ungdomsvård 
• krishantering och 
• ansvaret mellan politiker och tjänstemän. 

                                                                                                     
Jag är vansinnigt stolt över den och över det arbete vi, och alla medverkande, la ner. Har den då blivit någon kioskvältare ute på socialförvaltningarna? Obligatorisk kurslitteratur på landets alla socionomutbildningar? Har Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) uppmärksammat kommunerna på den? Svaren på alla frågorna är nej. Men debatten pågår och det är bra. Kan vårt bidrag bli en pusselbit för någon någonstans är jag nöjd. För alla goda krafter behövs. Senast i våras kom en ny oroväckande rapport från Socialstyrelsen.

PS. Jag har en kollega/vän som är adopterad, Sofia French. När det blev debatt om den forskning som visade liknande överrisker  för adopterade barn, som de vi också ser för placerade barn, bestämde hon sig tillsammans med Astrid Trotzig för att nyansera bilden. Det blev antologin Hitta hem.Vuxna adopterade från Korea berättar.  (Wahlström och Widstrand 2003). Jag ser fram emot en liknande antologi  - skriven av de placerade barnen själva. Inte av SKL.

Djursholm, en oskriven lag om framgång

Även för dem som har problem under uppväxten i Djursholm går det ofta bra senare i livet. Det finns stöttande nätverk, mycket självförtroende, nästan en oskriven lag om framgång. Men sociala problem finns förstås också här i Sveriges rikaste område.

Alkoholmissbruk är det vanligaste problemet, säger Margareta Heimer, socialdirektör i Danderyd. Maria Korpskog har intervjuat henne i en artikel som vi skrivit tillsammans i Socionomen. Den kan du läsa här. I papperstidningen finns sedan också en fördjupande text just om missbruk och en om vårdnadskonflikter i Djursholm/Danderyd. Det kan bli hårda sådana när det finns mycket pengar att bråka om och en fin fasad rämnar.

En sak som är speciell i Danderyd är att gruppen adopterade är större än riksgenomsnittet, även om antalet adoptioner nu minskar dramatiskt i hela landet. Resursstarka föräldrar finns på plussidan men det är också en riskfaktor att växa upp i en högpresterande miljö.
– Det finns så starka förväntningar på att bi lyckad och duktig. Det kan vara tufft för ett barn som varit med om flera separationer, säger familjerättssekreteraren Nina Stenbom i min text.

Debutant i Almedalen

Nu har jag varit där. I Visby tillsammans med 12 000 politiker, journalister och påverkare. Det var intressant, lärorikt och roligt. Det gav också mersmak för Gotland som jag inte besökt på över 10 år. Jag hade glömt att det är så fantastiskt vackert. Nästa år blir det semester där!

Tiden från måndag till fredag gick oerhört snabbt. Jag har såklart varit på seminarier. Några av dem har jag skrivit kort om på SocialAktion. Andra mognar kanske till artikelidéer längre fram, ytterligare annat får ses som ren fortbildning. Det var svårt att bestämma om jag skulle gå på sånt som jag brukar gå på och som jag ofta skriver om eller om jag skulle ta chansen att gå på helt andra grejer. Det blev både och. Jag har lyssnat på partiledarnas tal. Först var jag väldigt besviken på retoriken, sen blev det bättre.Jag tyckte mycket om Idrottens dag med alla pröva-på aktiviteter. Visst har jag minglat, men ja, så speciellt var väl inte just det. Roligast var att stöta på gamla bekanta även om jag såklart också knöt några nya kontakter. Och något rosédrickande såg jag inte på dagtid. Jag är besviken över att jag inte lyckades få smaka den alkoholfria Almedalsdrinken, den fanns inte någonstans där jag frågade efter den.

Jag uppskattade aktionen att göra ett begravningståg och begrava den svenska vapenexporten på stranden. Jag njöt av cykelturen till Leva Kungslador och den goda vegetariska buffén där. Och avslutningskvällens cykeltur till Visby Strandby ackompanjerad av solnedgången i havet blev en fin avrundning.

Heidi ”Armbryterskan från Ensamheten” Andersson lär Felice 6 år hur man bryter arm.

Närmre Almedalsdrinken än såhär kom jag inte. Klicka på bilden så kan du läsa ingredienserna. Foto: Rolf Jönsson. Han tog förresten 30-talet såna här bilder på olika tröjbudskap. Dem skulle jag lägga som en bildspelsserie om jag hade den funktionen här...

Sommartider - cykeltider

Visst blir man sugen på att cykla nu? När vädret är så härligt och tempot sjunker en aning. 

Vi har börjat cykla igenom alla turerna i boken igen. Jag är fortfarande störtförtjust i allihop. Bläddra lite här. Och så längtar jag lite till Skåne. Och Danmark. 

Att lära sig cykla som vuxen

Friheten att kunna cykla till jobbet, till affären eller göra en mysig cykelutflykt med barnen. Hälsovinsten i att på ett enkelt sätt röra sig. Den som aldrig haft tillfälle att lära sig cykla missar allt det där. Cykelfrämjandet i Stockholm vill ge fler möjlighet att kunna cykla och ordnar därför cykelkurser för vuxna. Bra idé! Men det behövs såklart instruktörer. Därför gick jag på en instruktörsutbildning. Det var roligt och det skulle vara superkul att ha en kurs eller flera till exempel i Bredäng, Skärholmen eller Alby. Kanske kan det bli möjligt till våren? Men då måste det finns intresse hos stadsdelar och kommuner att samarbeta. Och instruktörer som vill ställa upp ideellt. I sommar startar kurser i Sundbyberg den 17/6, Järfälla  6/8, Solna 2/9 och Upplands-Väsby 17/9. Vet du nån som vill gå kurs eller vara funktionär? Tipsa dom att höra av sig till eva.lind-bath@cykelframjandet.se
På bilden visar Eva Lind-Båth instruktörskursdeltagarna May och Jacques hur man anpassar en cykel för en nybörjare. Den ska vara låg så att man får fötterna stadigt i marken. May har själv gått en cykelkurs för vuxna. Titta framåt så håller du balansen!

Läxor eller inte läxor?

Såhär i avslutningstider håller jag på med en artikel till skolstartsnumret av Skolfamiljen. Ja det måste bli så när det nu kommer ett långt sommarlov om jag ska hinna intervjua skolfolk. Texten ska handla om läxor. Vad är bra med läxor och vad är dåligt, vad säger forskningen? Och om man nu HAR läxor, vilket ju de allra flesta har hur gör man då hemma för att få det att fungera så smidigt och roligt som möjligt? Har du som förälder eller elev i grundskolan några tips du vill dela med dig av - mejla mig dina kontaktuppgifter på ordomening@hotmail.com.
Tjejerna på bilden går i Fria Maria Barnskola och där har man inte regelbundna läxor på lågstadiet. Mer om varför får du läsa när tidningen kommer. Men skolan uppmanar till läsning hemma och för Edith och Isabel är det inga problem. De gillar att läsa.

Lugnet tillbaka i Husby

Och nu hoppas vi att det är där för att stanna. De som känner mig vet att jag har stor respekt för det jobb alla olika anställda gör i både kommuner och landsting. Men jag kanske har mina favoriter ändå. Fältassistenterna. Inte bara för att jag råkar vara tillsammans med en f d fritidsledare och fältassistent (numera handläggare på Riksidrottsförbundet och proffs på att hitta bra cykelvägar på fritiden).
Nej det handlar om känslan fältarna har för "sina" ungdomar. Lugnet, närvaron, sättet att bygga relationer och skapa förtroende. Allt det där märks när de pratar om sitt jobb. Som föräldrar är vi många som känt en stor trygghet i att veta att fältarna finns där ute när våra tonåringar startar sin frigörelseprocess från oss och kommer i kontakt med både det ena och det andra.
Häromdan var jag i Husby och träffade Kajsa Sundell och Dennys Torrico. Det var då jag blev påmind om hur mycket jag gillar dem som bedriver socialt arbete ute på gator och torg. De gjorde mig glad när de förmedlade sin känsla för förorten och det positiva som finns där. Det blir en text i nästa Socionomen.

En stad där cyklar går före bilar

Visst hade jag hört om Amsterdam som världens främsta cykelstad. Men inte hade jag fattat fullt ut att man faktiskt kan planera en stad helt utifrån människors och cyklars behov. På riktigt. Inte någon gång under de tre hela dagar som jag nu cyklat i och utanför staden har jag känt mig störd eller trängd av bilar.

Det finns 75 kilometer kanaler i Amsterdam. 

Roffe är proffs på att planera bra turer så en dag åkte vi ut till vallarna mot havet. 

Nästa dag följde vi floden Amstel till mysiga byn Ouderkerk och ett superfint fik. 

Holland är ju känt för sina ostar så vi köpte några. 

Mera mat. På Van Gogh muséet.

Nu är jag väldigt taggad att skriva ett resereportage med fokus på cykel härifrån såklart. Vem vill ha det?