Återhämtning är nödvändig

Kanske var det bra att jag gick på Minds seminarium om arbetsmiljöns betydelse för depression och utmattningssyndrom just idag. Det gjorde att jag bestämde mig för att ställa in en resa över dagen imorgon. Resan var inte helt nödvändig och jag behöver en återhämtningsdag. Det insåg jag när jag satt där och lyssnade. När det blev dags att släppa in publiken, tyckte jag att en fråga från Barbro Liberg, privatpraktiserande psykiater i Skövde var intressant:
-Vad säger ni om sviterna efter individuella lönesamtal? Efter dem kommer folk till mig och mår dåligt.
Här kan du läsa vad jag skrivit om seminariet på Arbetets webb. 
Bilden fick bli en återhämtningsbild tagen från Klockargården i Tällberg där jag var i helgen på Sveriges Begravningsbyråers Förbunds årskongress. Det var fantastiskt vackert.

Etik och metodik på historikerkonferens i Wien

Etik och metoder diskuterades när Johanna Sköld deltog i en session på en stor forskarkonferens i Wien. Jag satt i publiken eftersom jag fått ett Forte-stipendium för att följa hennes arbete. Johanna som forskar om vanvårdsutredningar visade hur myndigheters dokumentation i arkiv och personliga berättelser kan ge olika perspektiv på samma händelser. Ingendera av dem nödvändigtvis osanna. Traditionell källkritik kan inte möta frågan "Vad hände egentligen" i fall av vanvård. Myndigheternas dokumentation, eller bristande dokumentation, kan inte användas för att motbevisa personliga berättelser. Just nu blir den här konflikten mellan berättelserna från offer för vanvård och myndigheternas dokumentation väldigt påtaglig i Sverige. Ersättningsnämnden som ska besluta om rätten till ersättning för vanvård har t o m 14/4 2014 tagit 3900 beslut. 48 procent av ansökningarna  har avslagits. Ett stort misslyckande för hela processen.

Bilden visar den vackra platsen för konferensen - humanistiska fakulteten vid Wiens universitet.

Inför nästa nummer av SocialPolitik har jag pratat med Johanna om hennes nya bok, Fosterbarn i tid och rum (Carlssons) som bland annat visar hur vanligt det var med privata fosterhemsplaceringar i Sverige långt in på 1950-talet. Tidningen kommer i början av juni.

På Arbetet

Oj, vad jag varit dålig med att uppdatera! Det som hänt är att jag lämnat min lugna tillvaro hemma vid skrivbordet och jobbar halvtid ett tag framöver som reporter på Arbetet. Sitter på redaktionen med andra trevliga och duktiga reportrar och redigerare. Och gör nyheter! Det är roligt. Och nyttigt för mig att inte bara styras av min egen lunk och klocka. Tidningen Arbetet hette förut LO-tidningen, kommer ut en gång i veckan och ska ge sina läsare nyheter och reportage från sådant som är viktigt i den fackliga världen. Läsarna är alla förtroendevalda inom LO:s olika förbund. Mitt första reportage gjorde jag i hemtjänsten  i Hägersten. Jag fick följa med undersköterskan Lena Nyberg när hon delade ut matlådor bland annat. Det nya systemet för tidsregistrering med handdator stressar personalen och tar bort en del av arbetsglädjen. Här kan du läsa reportaget. 

Intervju med Genusfotografen

Det är roligt med jobb som jag får göra helt utifrån egen idé och utforma som jag vill. Så är det med intervjun med genusfotografen Tomas Gunnarsson som kommer den 8:e mars i SocialPolitik.
Jag är lite glad att jag genomförde intervjun innan Tomas fick en massa medial uppmärksamhet för att han genom en omröstning på sin blogg utsåg Årets sexist 2013. Nu skiljer sig min text lite från annat som skrivits och det känns bra. Bland annat får du tips på hur du själv snabbt gör en egen bildgenusanalys:

Vad säger personens kroppsspråk?

Framställs personen som objekt/passiv eller subjekt/aktiv/tänkande/handlande

Vilket perspektiv har bilden; uppifrån, nerifrån, ögonhöjd.

Vilka instruktioner tror du att fotografen gett modellen?

Vad händer om du i tanken byter kön på modellen?

Skulle det bli konstigt? Varför? 

Och såklart - läs Tomas blogg!

Ett annat hemma

Ett annat hemma -om samhällets ansvar för placerade barn kan du köpa genom att skicka ett mejl till ordomening@hotmail.com och berätta just det.
För dig som tror på förändring och att det går att lyssna mer på barnen själva. För dig som ser hopp och tror på alla som arbetar för barns bästa utan att för den skull glömma och bortse från den vanvård och de missförhållanden som rått, och tyvärr fortfarande ibland förekommer.

Innehåller:

• den sociala barnavårdens historia och framtid
• rekrytering av familjehem
• utbildning och stöttning av familjehem
• hur oerhört viktig skolan är som skyddsfaktor
• brister i hälsovård 
• vad placerade barn själva berättat efter avslutad placering
• hur man kan bli bättre på att lyssna på dem det handlar om
• den svåra relationen mellan familjehemmet och de biologiska föräldrarna
• svårigheterna att upphandla ungdomsvård 
• krishantering och 
• ansvaret mellan politiker och tjänstemän. 

Pris 98:- inklusive moms, för dig som är student 50:-

2013 - kommer att sakna dig

Dags att summera mitt jobbår, ett roligt och väldigt bra år på det hela taget.
Årets stadga - stod Memento, begravningsbranschens tidning för. Mitt första hela år som redaktör! Fyra nummer har vi gjort, sajten har blivit snyggare och extra kul att Journalisten uppmärksammade tidningen och skrev "Spännande om sista vilan". Det tackar vi för.
Årets mest udda jobb -  var besöket på begravningsbilsfabriken i Laholm. Jag som inte ens har körkort.
Årets fasta frilansuppdrag  - fick Maria Korpskog och jag med Dagens Samhälle. Varje vecka producerar vi Offside, totalt 30 sidor hann det bli under året.
Mest lärorikt - när Maria Korpskog och jag skrev om Djursholm och Husby i Socionomen. Som vanligt har jag medverkat i alla årets åtta nummer.
Mest familjenära - att få skriva om växelvis boende i den nystartade och snygga Skolfamiljen. Min son Teodor, då 17 år skrev också i samma nummer om hur han upplevde skilsmässan och att bo kvar medan vi föräldrar flyttade ut och in i huset.
Snyggaste jobbet  - Bästa cykelöarna i Praktiskt Båtägande.
Mest annorlunda -  Klimatförändringar och klimatångest i Dagens Samhälle och Modern psykologi.
Mest känslomässigt - En kort men väldigt personlig text i Vi-skogens antologi Tusen tankar om träd.
Året mesta mässa -  Almedalen, första gången för mig. Mysigt att vara där med Roffe. Gav mersmak.
Årets stipendium: Fortes journaliststipendium för att följa Johanna Skölds forskning om placerade barn.
Årets stipendieresa: Till EU-parlamentet i Bryssel med anledning av det gemensamma asylsystemet.
Årets projekt: Arvsfondsprojektet SocialAktion har haft sitt andra år. Jag har varit projektledare på deltid och haft två skrivarkurser. Väldigt, väldigt roligt men också krävande.

Bilden är från Almedalsdammen. Kan inte förklara varför jag valde just den. Kändes bra bara. Nu tittar vi framåt - mot 2014! Det blir nog också ett roligt och spännande år.



.

Evangelium enligt den fria rörligheten

Det hände sig vid den tiden att det utgick ett påbud om att alla måste köpa julklappar på det att inte tillväxten skulle stagnera. Några i den Europeiska gemenskapen hade inga pengar, men som tur var hade de sin fria rörlighet och for för att söka sin lycka någon annanstans. Josef från Rumänien, och hans trolovade Maria, som var havande, sökte sig därför till Stockholm, en kommun med rykte att vara rik, och levde där genom att samla andras tomburkar och tigga pengar. När natten kom då Maria skulle föda fanns det inte rum för dem på Stadsmissionens enda härbärge för EU-migranter, ”Vinternatt”. Förlossningsavdelningar var sedan länge överfulla och otrygga inrättningar. Så de slog upp sitt torftiga tält i närheten av det som kallades Heron City, ett köptempel. Alla ljus som glittrade, alla människor som skyndade förbi, här mitt i allt det rika och lovande, skulle deras barn födas.

I tältet intill bodde Kaspar, Melchior och Balthazar, tre utvisade män i väntan på avvisning. Men några herdar fanns inte, för de hade alla lagt ned sina gårdar och blivit upplevelseentreprenörer.  Och någon ängel sjöng inte, men skvalmusiken strömmade ur köptemplet.

Maria födde sitt barn, som var vackert och rosigt med kinder lika runda som Gustav Fridolins och hon lindade honom och lade honom i en kundvagn. Och precis då gick strömmen i hela Storstockholm, ett komplicerat ledningsfel som Fortum inte hade förutsett och bara de tre utvisade männens eld brann och folket övergav shoppingtemplen och samlades runt elden och Instagrammade fantastiska bilder. Och se, det var den allra första julnatten. Två nätter senare fick Josef och Maria en bussbiljett tillbaka till Rumänien av Socialjouren. Men länge, länge talade människor med varandra om det stora som hänt.

Maria Korpskog och Anna Fredriksson
Publicerat i Dagens Samhälle/Offside 13-12-18
Den 30:e Offside-sidan vi gjort i år. Nu tar vi två veckors ledigt. God Jul allihopa!

Och så bygger vi på med lite skryt 20140204, för den som ev läser ända hit ner. 
Idag var Offside på ledarsidan! På Gotland:) 

Socialjouren - samhällets sista utpost

När jag hade fått vara med en kväll och natt på socialjouren Nordväst var jag helt tagen. Det är lätt att bli det när man kommer i närkontakt med socialarbetarjobbet. Man kan jämföra socialjouren med sjukhusets akutmottagning. Här kan vad som helst hända. Socialjouren jobbar i samhällets utmarker där missbruk, psykisk sjukdom, fattigdom, våld, hemlöshet, ångest och ensamhet finns. I ett litet kontorsrum med en röd soffa och tre skrivbord jobbar Eva Lenestad, Malin Ecker och Anette Bäckström. De svarar alltid i telefon. De har alltid tid att lyssna. Och bemöter med kompetens, lugn och empati. Besluten om vad som ska göras fattar de här och nu. Men det som inte är absolut akut får vänta till ordinarie kontorstid. Vad som hände just den här kvällen? En flicka rymde från sitt familjehem, en alkoholiserad man skrev ut sig själv från vård mot läkarens rekommendation, en funktionshindrad kvinna skickades från sjukhus till ett hem i total misär, en ung flicka fruktade för sitt liv på grund av hedersvåld, hon kördes till skyddat boende och föräldrarna häktades. Och mycket mer. Artikeln finns i nya numret av tidningen SocialPolitik.

Malin, Eva och Anette.

Med orden som terapi

De senaste två somrarna har jag haft ett trädgårdsmingel med folk som kunnat komma ifrån på dagtid. "Lilla Almedalen" kallar jag det på skämt. För att det skulle bli mera likt Almedalen erbjöd jag i år de som ville att prata fem minuter om något som de ansåg angeläget. Fyra personer nappade. En av dem var Agneta Werner.

Agneta pratade i fem minuter om vad det kan innebära att ha psykisk ohälsa. Hon har själv 20 års erfarenhet. Det tog inte många minuter innan jag grät. För Agneta är fruktansvärt bra som berättare och föreläsare. Boka henne!

Jag lärde känna henne när hon gick vår allra första skrivarkurs inom Social Aktion. Sedan har hon själv hållit i skrivarkurs och är aktiv inom projektet. Planen är att hon ska hålla i en berättarkurs våren 2014. Det är hon som visat mig hur Fountain House funkar och hon har lärt mig en skrivövning som är väldigt bra för kreativiteten. Sedan en vecka vårdas hon på slutenavdelning för att hon har väldig ångest och vill skada sig själv. Om det skriver hon insiktsfullt i sin blogg. Igår var jag och en kompis och hälsade på henne. Det var långt ifrån första gången jag besökte en låst psykavdelning. Men det är aldrig trevligt. Och efteråt var jag tvungen att skriva av mig så jag gästbloggade hos Agneta. För det här med tvångsbältning har jag mycket mycket svårt för.

Stipendium - ja!

Idag är jag SÅ glad. Jag har fått Fortes journaliststipendium på 40 000 kronor. Som du ser på bilden får jag det för att följa forskningen vid Linköpings universitet, Tema Barn: Vanvårdsutredningar i ett komparativt perspektiv - bidrag till samhällsvårdade barns internationella historia. Det betyder i klartext att jag får hänga med en fantastiskt duktig forskare, Johanna Sköld och lära mig av henne. Att hon är engagerad i det hon gör och också arbetar utåtriktat som med den här debattartikeln tycker jag känns extra bra. 

Jag har tänkt följa med henne på: 

- Svenska historikermötet, 8-10 maj på Stockholm universitet. Johanna Sköld medverkar vid två sessioner: Historikers roll vid nationella uppgörelser med det förflutna och Historisk rättvisa – normativa grunder och empiriska exempel.

 - European Social Science History Conference, 23-26 april, i Wien. Där medverkar Johanna Sköld på sessionen: Marginalized children, vulnerable histories: Methodlogical and ethical issues in the history of childhood.

- Nordiska historikermötet, 14-17 augusti, i Joensuu, Finland. Johanna Sköld medverkar på sessionen: Nya hem i Sverige- evakueringen av finska barn under andra världskriget. 

Det här är hemma - jag bor här nu

Så säger Anna (som egentligen heter något annat) om Vemyra. Vemyra utanför Sollefteå är ett boende för flickor mellan 13 och 20 år som har mycket, mycket trassel och en svår uppväxtmiljö bakom sig när de kommer hit. Här ska de försöka bygga upp en bättre självbild, bli av med självskadebeteende (som många, självklart inte alla, har), lägga av med droger och kriminalitet. Vemyra drívs av Statens Institutionsstyrelse och är en låst institution. Alla SiS-instutitioner har rätt att isolera den som riskerar att bli farlig för sig själv eller andra. En mycket vansklig befogenhet. Vemyra försöker att inte använda sig av den möjligheten. I årets sista nummer av Socionomen kan du läsa min intervju med Anna om hur det är att bo på Vemyra.
– Jag ska fixa bra rutiner och sysselsättning eftersom jag aldrig haft det. Jag ska bevisa att jag kan det, för då kan jag komma igen om det kraschar. Man är aldrig klar till 100 procent men jag måste visa att jag fixar mina mål innan jag kan flytta härifrån.

Skrivarkurs, JMK, Offside, Memento och så vidare

En frilansare ska aldrig klaga över för mycket jobb. Men när många jobb är planerade och regelbundet återkommande blir det inte så mycket med det där fria. Då blir jag ibland trött. Men det är väl så det ska vara nu i den effektivaste av alla månader- oktober. Varje vecka ska Offside-sidan göras i Dagens Samhälle. Underbart att få vara regelbundet rolig och politiken lider ingen brist på ämnen, så är det ju. Onsdag kväll är det skrivarkursdags på söder, ett samarbetsprojekt mellan Makalösa föräldrar och SocialAktion. Då kommer 10 skrivsugna deltagare och skriver krönikor och debattartiklar så pennorna glöder. Ja vi har inga datorer och det är rätt skönt. I veckan som gick var det dags för terminens besök på JMK. Vi pratade socialjournalistik, och den här gången  blev jag glad - studenterna hade idéer! Men nu måste snart mitt redaktörsarbete med Memento ta fart. Ett reportageblock kommer att handla om "äldre och sorg". Alla de här grejjerna gör jag ihop med Maria Korpskog. Vårt samarbete blir visst mer och mer omfattande. Men nu över helgen har jag tagit ledigt och hälsar på min son Alexander  i Härnösand. Bilden är på honom utanför hans praktikplats Länsstyrelsen. Imorgon har han lovat ta med mig till naturreservatet Smitingen. På cykel. Yippiee!

Anna F möter Anna F

Det här är Anna Fredriksson. Min namne, tillika romanförfattare och manusförfattare för film och tv, bland annat har hon under en period varit huvudförfattare till klassikern Rederiet.

Ändå sedan hon kom med sin första bok Sommarhuset, har jag velat träffa henne. Då hörde folk av sig och gratulerade mig till min första roman! I somras kom hennes tredje roman, Augustiresan. En riktig rysare om Jenny som blir HR-chef och sedan mobbad av sina f d arbetskamrater. När läste du en bok om vuxenmobbning på jobbet senast? Nej, tänkte just det. Boken berörde mig och jag ville gärna skriva om den. Tänk att jag jobbat som personalsekreterare också. Och som chef. Det känns så länge sedan nu. Men det var roliga och viktiga jobb då. Nu blir det i alla fall ett författarporträtt av Anna i Chefen i fokus. Vi var rörande överens om att livet som frilans och att få vara sin egen chef är fantastiskt.

Jag hade tagit med mig mina egna böcker för att visa Anna. Tänkte att hon kanske ville ha nån, att hon kunde få välja en. Eftersom hon har sommarhus på Österlen ville hon gärna ha Cykelpromenader Öresund runt. Men hon ville också ha Ett annat hemma - om samhällets ansvar för placerade barn. Och då blev jag ju glad förstås. Den skulle kanske kunna passa som research för en kommande bok med tanke på hennes ämnesval och de karaktärer hon väljer. Man vet aldrig!

Spelet som ger högre kollektiv intelligens

Ikväll har vi spelat spel mina tre favoritgrabbar och jag. Och inte vilket spel som helst utan samarbetsspelet Cohero. Det går ut på att tillsammans lösa en massa problem på en öde ö, bygga en flotte och ta sig därifrån innan dricksvattnet tar slut. (Man klarar sig 40 dagar utan mat om man har vatten lärde jag mig.)Spelet har så många komponenter att ingen spelare ensam kan överblicka alla delar, allas bidrag till lösningar behövs. Det här är ett spel som så småningom kommer att finnas i handeln i en förenklad variant som sällskapsspel. Än så länge finns det för företag, grupper och skolor och då kräver det en introduktion. En sådan fick vi av en av spelets konstruktörer, psykologen Christofer Gradin Franzén. Vi fick också hjälp att efter att vi misslyckats med att ta oss levande från ön, reflektera över våra styrkor och svagheter som grupp.
Vi hade behövt mer konstruktiva konflikter för att hitta vassare lösningar, menade Christofer.
- Sammanfattningen efteråt var bäst. Nästa gång skulle vi klara det. Jag skulle gärna spela det här med mina kompisar, tyckte Teodor 18 år.

Helt klart tyckte vi alla fyra att det var både roliga och lärorika timmar. Teodor kommer att recensera spelet i Skolfamiljen och jag hoppas att jag kan skriva om det i någon av lärartidningarna när jag fått vara med och se hur lärare på Vittra gymnasium lär sig att bli processledare för att sedan använda spelet med eleverna.   

Psykologerna Christofer Gradin Franzén och Petter Eriksson
med Teodor hemma i vårt kök. 

Internationell dag för att förebygga självmord

Självmord är vanligare än att folk dör i trafiken. Det finns fortfarande tabun, skuld och skam runt att ta sitt liv. Och okunskap. Idag var jag på ett seminarium som hade rubriken "Ska man använda ordet självmord i en tidningsrubrik?" Det arrangerades av min favoritorganisation Mind. I panelen satt tidningsfolk och representanter för det som moderatorn kallade "självmordsmaffian", de som ständigt arbetar med att lyfta de här frågorna. Kanske blev jag lite förvånad när en av dem, Gunilla Wahlén som representerade SPES, (en förening för anhöriga till personer som tagit sitt liv), pläderade starkt för mer skriverier i media.

–Tystnaden är svårast, förklarade hon. Det är den som gör självmord och psykisk ohälsa skamfyllt. Hon jämförde med HBTQ och menade att öppenhet är enda rätta vägen.

Samtidigt är media rädda för att om de skriver om självmord ger det  impulser till andra att följa efter. Och metoder, hur folk gör, ska man INTE skriva om, det var nog alla överens om.

Så, artiklar som beskriver sammanhang och orsaker bakom självmord utan att glorifiera - det ville alla ha.

Jag tycker inte det här är någon enkel diskussion. För mig är det lätt att självcensuren slår till, risken att uppfattas som spekulativ finns alltid där. I sådana här fall vill man gärna ha en redaktion i ryggen, att diskutera med och stöta och blöta en text.

Jag har skrivit kort om seminariet här också.

På bilden ser du Carl von Essen, han är generalsekreterare för Mind, och var dagens moderator.